Den äldsta boplatsen
De arkeologiska undersökningar som Silvermuseet i Arjeplog avslutat har resulterat i att det första kapitlet i övre Norrlands förhistoria nu kan skrivas. Undersökningarna har genomförts inom ramen för ett tvärvetenskapligt forskningssamarbete mellan arkeologer och ekologer under perioden 1999–2003. Projektet hade till syfte att utreda när, hur och varför de tidigaste bosättarna tog Norrlands inland i besittning efter inlandsisens avsmältning. Landskapets och växtsamhällets utveckling efter isavsmältningen hörde också till de frågor som utreddes. Forskningsarbetet har bland annat resulterat i upptäckten av den hittills äldsta boplatsen i Norrland med fynd som berättar om människornas liv och villkor för nästan 10 000 år sedan.
Boplats för 9 800 år sedan
Den hittills äldsta, säkert daterade boplatsen är belägen vid en mindre sjö, Dumpokjauratj, cirka två mil öster om Arjeplog. Tidigare utgjorde sjön en vik av ett betydligt större vattendrag. På krönet av en åsrygg vid sjöns norra del påträffades och undersöktes två så kallade härdgropar och en liten avfallsgrop. Förkolnad ved från groparna visar att de anlagts för närmare 9 800 år sedan. Invid groparna framkom stenavfall efter redskapstillverkning tillsammans med skrapor, brända benfragment, skörbrända stenar och små korn av rödockra. Dessutom påträffades en skifferkniv och ett hängbryne med inskurna fästehak för upphängning i en snodd. Stenredskapen är tillverkade av lokalt förekommande bergarter, vilket visar att man tidigt lokaliserat viktiga resurser i området. Groparnas och fyndens spridningsbild tyder på att boplatsen hyst två samtidiga bostäder och att bosättningen sannolikt varit kortvarig.Av de benfragment som kunnat artbestämmas vet vi att jakten på ren utgjort en mycket viktig del i försörjningen. Till benfynden hör även några få fragment av fisk och fågel.
Jägare, fiskare och samlare
Vid tiden för bosättningen vid Dumpokjauratj såg landskapet helt annorlunda ut än i dag. Boplatsen omgavs då av en vattenspegel men i dag har vattnet ersatts av myrmark.Vegetationen bestod bland annat av tall, björk, al, sälg och rönn, vilka återfinns i dagens skogsbestånd, men dessutom av havtorn, humle och kanske också lärk. Pollenanalyser visar att rika växtsamhällen tidigt etablerade sig och att landskapet mycket snabbt utvecklades till en miljö med tillräckliga resurser för att försörja en befolkning av jägare, fiskare och samlare. Samtidigt bidrog kraftiga jordskalv och skogsbränder till ett föränderligt landskap. Här fann den första befolkningen sitt livsrum, utrustade med de kunskaper och erfarenheter som krävdes för att överleva.
Invandring från norr och väster
Inlandsisen hade lämnat vägarna fria för invandring från öst och väst, norr och söder.Vi kan inte med utgångspunkt i fynden dra säkra slutsatser om pionjärbefolkningens ursprung. Däremot ger en sammanställning av de tidigaste boplatserna i norra Norge, Sverige och Finland en fingervisning om de mest sannolika invandringsvägarna. De allra äldsta boplatserna är belägna i Norges nordligaste kustområde. Något längre söderut, i norra Sverige och Finland, återfinns en yngre generation av bosättningar. De daterade boplatserna antyder att en invandring till norra Norrland skett från norr och från väst. Vi vet med säkerhet att den befolkning som sökte sig till de områden som isen nyss frilagt kunde bygga på en landskapsförståelse som under lång tid omsorgsfullt byggts upp och förmedlats från generation till generation. Den långa bosättningshistoria i norr, som de norska boplatsernas höga ålder ger belägg för, har mycket väl kunnat rusta ett folk av jägare, fiskare och samlare för ett liv i Norrlands inland.