Samepolitik i rasismens tidevarv
För några hundra år sedan var det många i Sverige som behandlades betydligt sämre än i dag. Så var det också med samerna. Men man kan knappast säga att de var diskriminerade före sekelskiftet 1800. Då började det spridas nya idéer. Först en om högre och lägre stående kulturer, sedan en om över- och underlägsna raser.
Enligt den första teorin stod nomader på en lägre kulturnivå än jordbrukarna. Därför måste nomaderna vika undan där jordbruket trängde fram. Det ledde till att man berövade samerna stora markområden i Jämtland-Härjedalen samt i Norr- och Västerbotten. Särskilt drabbades renarnas vinterbetesmarker som ligger nere i skogslandet.
Fick betala för sina marker
Ofta fick renskötarna börja betala för att använda de marker som tidigare varit deras. De kunde också dömas till böter om renarna rev ner höhässjor som kommit upp på gammal renbetesmark. Det hände att nybyggare anlade skogseld för att bränna bort renbetet kring myrmarker där de skaffade vinterfoder till sina kor. Vid mitten av 1800-talet började allt fler reagera mot att samerna behandlades illa. Riksdagen försökte rätta till de värsta missförhållandena. I Jämtland-Härjedalen avbröt man avvittringen, utdelningen av samernas marker till jordbrukare, 1841. Senare under 1800-talet köpte staten in markområden för samernas räkning. Genom Lappland drogs en så kallad odlingsgräns i nord-sydligr riktning). Landet väster om den skulle vara reserverat för samernas renskötsel. Det blev inte som det var tänkt, redan när gränsen kom till fanns många icke-samiska bosättningar i det området. I början av 1870-talet fick samerna i Norr- och Västerbotten rätt att vinterbeta sina renar på privat mark utan att betala. Det bekräftades i en lag, som gällde även för Jämtland-Härjedalen från 1889. I lagen stod att renarna skulle få vistas där de betat ”efter gammal sedvana”, det vill säga under lång tid. En sådan bestämmelse gäller fortfarande, men eftersom den är så obestämd och svårtolkad orsakar den ibland konflikter.
Påstods vara ”underlägsna”
Under de sista decennierna av 1800-talet kom den biologiska rasismen in i svensk samepolitik. Nu började man påstå att samerna var födda med vissa ”rasegenskaper” som gjorde att de var underlägsna den övriga befolkningen. Därför kunde de inte leva som ”civiliserade” människor i riktiga hus. Då skulle de bli ”förslappade” och börja försumma sina renar. Sedan skulle alla samer bli tiggare eftersom de inte dög till något annat än renskötsel. Riksdagen beslutade 1928 att de samer som inte var renskötare inte heller skulle ha några samiska rättigheter. De fick till exempel ingen särskild rätt att jaga och fiska i de områden där deras förfäder levat. På så sätt drog staten en skarp gräns mellan de samer som lever på renskötsel och de som försörjer sig på annat sätt. Även samernas skolgång påverkades av rasismen. En lag om särskild nomadskola kom 1913. Den föreskrev att en lärare skulle vandra runt i fjälltrakterna på sommaren. Där skulle de minsta skolbarnen undervisas i familjens flyttkåta några veckor varje år under de tre första skolåren. Resten av skoltiden bestod av vinterkurser i fasta skolor under tre månader om året i tre år. Undervisningen fick bara omfatta några få ämnen och den måste ligga på så låg nivå att barnen inte “civiliserades”. Barn till nomadiserande samer fick inte gå i allmänna folkskolor. De som inte kom till nomadskolan skulle hämtas dit av polis. Samerna protesterade mot denna skolform och genomförde ibland skolstrejker. Från början av 1930-talet växte opinionen för att nomadskolan skulle bli likvärdig med den övriga svenska skolan. Särskilt efter andra världskriget blev den allt bättre. Nomadskolan fick en same som högste tjänsteman 1944.
Under 1920- och 1930-talen slogs många samer ut från renskötseln. Flera utredningar konstaterade att de levde i svår fattigdom. Vid den tiden satsade staten avsevärda belopp på att befolka Norrlands inland med kronotorpare. Men samerna fick nästan inget av detta stöd. Trots att många av dem redan hade tagit upp framgångsrika nybyggen ansåg inte myndigheterna att samer klarade av sådant arbete. Ännu 1941 konstaterade lantbruksstyrelsen att samer inte lämpade sig för jordbruksarbete av ”rasbiologiska skäl”. Utgången av andra världskriget gjorde att raspolitik inte blev särskilt gångbar längre. Nu började en ny tid där problemen för renskötseln och samekulturen orsakades av det moderna Sveriges intrång med storskogsbruk, vattenkraftsutbyggnader, gruvor, vägar, järnvägar och så småningom storskalig turism. Mycket av detta fick även samerna nytta av, men utrymmet för deras livsform och deras kultur blev allt mindre.
Fick betala för sina marker
Ofta fick renskötarna börja betala för att använda de marker som tidigare varit deras. De kunde också dömas till böter om renarna rev ner höhässjor som kommit upp på gammal renbetesmark. Det hände att nybyggare anlade skogseld för att bränna bort renbetet kring myrmarker där de skaffade vinterfoder till sina kor. Vid mitten av 1800-talet började allt fler reagera mot att samerna behandlades illa. Riksdagen försökte rätta till de värsta missförhållandena. I Jämtland-Härjedalen avbröt man avvittringen, utdelningen av samernas marker till jordbrukare, 1841. Senare under 1800-talet köpte staten in markområden för samernas räkning. Genom Lappland drogs en så kallad odlingsgräns i nord-sydligr riktning). Landet väster om den skulle vara reserverat för samernas renskötsel. Det blev inte som det var tänkt, redan när gränsen kom till fanns många icke-samiska bosättningar i det området. I början av 1870-talet fick samerna i Norr- och Västerbotten rätt att vinterbeta sina renar på privat mark utan att betala. Det bekräftades i en lag, som gällde även för Jämtland-Härjedalen från 1889. I lagen stod att renarna skulle få vistas där de betat ”efter gammal sedvana”, det vill säga under lång tid. En sådan bestämmelse gäller fortfarande, men eftersom den är så obestämd och svårtolkad orsakar den ibland konflikter.
Påstods vara ”underlägsna”
Under de sista decennierna av 1800-talet kom den biologiska rasismen in i svensk samepolitik. Nu började man påstå att samerna var födda med vissa ”rasegenskaper” som gjorde att de var underlägsna den övriga befolkningen. Därför kunde de inte leva som ”civiliserade” människor i riktiga hus. Då skulle de bli ”förslappade” och börja försumma sina renar. Sedan skulle alla samer bli tiggare eftersom de inte dög till något annat än renskötsel. Riksdagen beslutade 1928 att de samer som inte var renskötare inte heller skulle ha några samiska rättigheter. De fick till exempel ingen särskild rätt att jaga och fiska i de områden där deras förfäder levat. På så sätt drog staten en skarp gräns mellan de samer som lever på renskötsel och de som försörjer sig på annat sätt. Även samernas skolgång påverkades av rasismen. En lag om särskild nomadskola kom 1913. Den föreskrev att en lärare skulle vandra runt i fjälltrakterna på sommaren. Där skulle de minsta skolbarnen undervisas i familjens flyttkåta några veckor varje år under de tre första skolåren. Resten av skoltiden bestod av vinterkurser i fasta skolor under tre månader om året i tre år. Undervisningen fick bara omfatta några få ämnen och den måste ligga på så låg nivå att barnen inte “civiliserades”. Barn till nomadiserande samer fick inte gå i allmänna folkskolor. De som inte kom till nomadskolan skulle hämtas dit av polis. Samerna protesterade mot denna skolform och genomförde ibland skolstrejker. Från början av 1930-talet växte opinionen för att nomadskolan skulle bli likvärdig med den övriga svenska skolan. Särskilt efter andra världskriget blev den allt bättre. Nomadskolan fick en same som högste tjänsteman 1944.
Under 1920- och 1930-talen slogs många samer ut från renskötseln. Flera utredningar konstaterade att de levde i svår fattigdom. Vid den tiden satsade staten avsevärda belopp på att befolka Norrlands inland med kronotorpare. Men samerna fick nästan inget av detta stöd. Trots att många av dem redan hade tagit upp framgångsrika nybyggen ansåg inte myndigheterna att samer klarade av sådant arbete. Ännu 1941 konstaterade lantbruksstyrelsen att samer inte lämpade sig för jordbruksarbete av ”rasbiologiska skäl”. Utgången av andra världskriget gjorde att raspolitik inte blev särskilt gångbar längre. Nu började en ny tid där problemen för renskötseln och samekulturen orsakades av det moderna Sveriges intrång med storskogsbruk, vattenkraftsutbyggnader, gruvor, vägar, järnvägar och så småningom storskalig turism. Mycket av detta fick även samerna nytta av, men utrymmet för deras livsform och deras kultur blev allt mindre.