Stängda gränser och okända marker
Nomadiserande folk har aldrig haft det lätt när det gäller att hävda rätten till sitt territorium. Ofta har myndigheterna inte haft riktigt klart för sig hur, och var, de lever och lika ofta har de inte ansett att nomader kan hävda rätten till det land de lever i.
Gränser har blivit till hinder eller stängts. Ibland har detta lett till att de som drabbats valt att flytta till andra marker eller att myndigheterna flyttat dem med tvång. I Sápmi finns några exempel på tvångsförflyttnigar.
Järnridån
Skoltsamerna levde före de sista krigen på båda sidor om den finsk/ryska gränsen. Efter andra världskrigets slut inte bara flyttades gränsen, utan den byggdes dessutom som ett ogenomträngligt gränsstängsel, ibland med en minerad buffertzon. Järnridån, som den kom att kallas, bestod i ett halvt sekel. De samer som kom att delas av denna ridå fick i det första skedet välja om de ville bli finländska medborgare eller ryska undersåtar. Efter valet var gränsen helt stängd för dem.
Någon kontakt över gränsen var inte möjlig. Syskon och släktingar varken hördes av eller träffades under flera decennier. För de skoltsamer som valde den finska sidan byggdes en liten by upp för dem. I Sevettijärvi samlades de skoltsamer som nu skulle bli finnar. Detta var inte helt problemfritt eftersom byn byggdes på marker som Enaresamer tidigare brukat.
Unionsupplösningen
De samer som flyttade mellan den svensk/norska gränsen drabbades också av det som hände inom politiken länderna emellan. När unionsupplösningen var ett faktum år 1905 fick de samer som levde i båda dessa länder stora problem. I nordligaste Sverige hade samer i långa tider flyttat med sina renhjordar till den norska kusten och öarna under våren. Under senhösten flyttade de åter till vinterbetesmarker i Sverige.
I början av 1900-talet hade antalet jordbrukare börjat öka. De renhjordar som kom ner till kustlandet sågs därför som ett problem, då de blev konkurrenter om markerna. Under denna era var nationalismen i Norge stor och det var inte svårt för politiker att hävda att ”svenska” samer borde hålla sig på sin sida av gränsen. I förhandlingar mellan staterna utarbetades en ny konvention som reglerade dessa samers rätt att utnyttja markerna i Norge. När den började gälla 1919 innebar den stora begränsningar för samerna. Vissa områden stängdes helt och i de övriga reducerades antalet tillåtna renar kraftigt.
Tvångsförflyttning
Konsekvensen av detta blev att många samer stod utan sommarbetesland för sina renar. Det löste svenska myndigheter genom att välja ut ett stort antal familjer i Karesuandoområdet som måste flytta till sydligare marker inom renskötselområdet.
Att samer flyttat från Karesuando söderut var inget nytt. Eftersom betesmarkerna kring Kautokeino och Karesuando var mycket fina blev konsekvensen att man var tvungen att söka sig nya marker. Ibland genom att man frivilligt flyttade söderut till områdena kring Kiruna och Gällivare, men de samer som nu tvingades flytta hamnade i Jokkmokk eller ännu längre söderut.
För de samer som bodde i dessa områden blev nykomlingarna ofta sedda som ovälkomna inkräktare. Det var ingen som frågat dem om de ville ta emot nya grupper av renskötare. Ett annat problem var att formerna för renskötseln skiljde sig mellan grupperna. I Jokkmokksområdet bedrev man en mer intensiv form av renskötsel. Även sommartid höll man djuren samlade. De nyinflyttade brukade däremot släppa djuren att beta fritt på våren. Efter några år hade denna extensiva form av renskötsel gjort det omöjligt att bedriva intensiv renskötsel.
Gränser av i dag
I dag är järnridån ett mörkt minne och de tvångsförflyttade samernas ättlingar lever kvar i de områden dit deras förföräldrar tvingades flytta. De gränser som de nordiska staterna dragit upp i Sápmi är ofta ett hinder, både näringsmässigt och kulturellt. Skoltsamerna i Sevettijärvi har anpassat sig till att bo där de bor. Utbytet och kontakterna mellan ”ryska och finska” fränder har kunnat återupptas. Dagens renbeteskonvention mellan Norge och Sverige ses, åtminstone av de svenska samerna, som ett hinder. Många menar att renskötseln i gränsområdena hade varit effektivare utan konventionen.
Järnridån
Skoltsamerna levde före de sista krigen på båda sidor om den finsk/ryska gränsen. Efter andra världskrigets slut inte bara flyttades gränsen, utan den byggdes dessutom som ett ogenomträngligt gränsstängsel, ibland med en minerad buffertzon. Järnridån, som den kom att kallas, bestod i ett halvt sekel. De samer som kom att delas av denna ridå fick i det första skedet välja om de ville bli finländska medborgare eller ryska undersåtar. Efter valet var gränsen helt stängd för dem.
Någon kontakt över gränsen var inte möjlig. Syskon och släktingar varken hördes av eller träffades under flera decennier. För de skoltsamer som valde den finska sidan byggdes en liten by upp för dem. I Sevettijärvi samlades de skoltsamer som nu skulle bli finnar. Detta var inte helt problemfritt eftersom byn byggdes på marker som Enaresamer tidigare brukat.
Unionsupplösningen
De samer som flyttade mellan den svensk/norska gränsen drabbades också av det som hände inom politiken länderna emellan. När unionsupplösningen var ett faktum år 1905 fick de samer som levde i båda dessa länder stora problem. I nordligaste Sverige hade samer i långa tider flyttat med sina renhjordar till den norska kusten och öarna under våren. Under senhösten flyttade de åter till vinterbetesmarker i Sverige.
I början av 1900-talet hade antalet jordbrukare börjat öka. De renhjordar som kom ner till kustlandet sågs därför som ett problem, då de blev konkurrenter om markerna. Under denna era var nationalismen i Norge stor och det var inte svårt för politiker att hävda att ”svenska” samer borde hålla sig på sin sida av gränsen. I förhandlingar mellan staterna utarbetades en ny konvention som reglerade dessa samers rätt att utnyttja markerna i Norge. När den började gälla 1919 innebar den stora begränsningar för samerna. Vissa områden stängdes helt och i de övriga reducerades antalet tillåtna renar kraftigt.
Tvångsförflyttning
Konsekvensen av detta blev att många samer stod utan sommarbetesland för sina renar. Det löste svenska myndigheter genom att välja ut ett stort antal familjer i Karesuandoområdet som måste flytta till sydligare marker inom renskötselområdet.
Att samer flyttat från Karesuando söderut var inget nytt. Eftersom betesmarkerna kring Kautokeino och Karesuando var mycket fina blev konsekvensen att man var tvungen att söka sig nya marker. Ibland genom att man frivilligt flyttade söderut till områdena kring Kiruna och Gällivare, men de samer som nu tvingades flytta hamnade i Jokkmokk eller ännu längre söderut.
För de samer som bodde i dessa områden blev nykomlingarna ofta sedda som ovälkomna inkräktare. Det var ingen som frågat dem om de ville ta emot nya grupper av renskötare. Ett annat problem var att formerna för renskötseln skiljde sig mellan grupperna. I Jokkmokksområdet bedrev man en mer intensiv form av renskötsel. Även sommartid höll man djuren samlade. De nyinflyttade brukade däremot släppa djuren att beta fritt på våren. Efter några år hade denna extensiva form av renskötsel gjort det omöjligt att bedriva intensiv renskötsel.
Gränser av i dag
I dag är järnridån ett mörkt minne och de tvångsförflyttade samernas ättlingar lever kvar i de områden dit deras förföräldrar tvingades flytta. De gränser som de nordiska staterna dragit upp i Sápmi är ofta ett hinder, både näringsmässigt och kulturellt. Skoltsamerna i Sevettijärvi har anpassat sig till att bo där de bor. Utbytet och kontakterna mellan ”ryska och finska” fränder har kunnat återupptas. Dagens renbeteskonvention mellan Norge och Sverige ses, åtminstone av de svenska samerna, som ett hinder. Många menar att renskötseln i gränsområdena hade varit effektivare utan konventionen.