Skatt till staten
På medeltiden drogs samerna in i de nordiska och ryska rikenas intressesfärer. Vid den här tiden var det mycket lukrativt för handelsmän och skatteindrivare att ta kontakt med samerna.
Det var främst pälsverk av ekorre, hermelin (se bilden) och andra djur som de var ute efter. I Europa fanns en stor efterfrågan på pälsverk, eftersom det var högsta mode bland det fina folket vid hoven.
Birkarlaväldet
Vid den här tiden hade birkarlar rätt att handla med och ta upp skatt av samerna, mot en liten avgift till svenska kronan. Birkarlarna var storbönder som var bosatta vid Bottenvikskusten. Deras område sträckte sig från Bottenviken till Ishavskusten. De hade delat upp samernas land mellan sig i lappmarker: Pite, Lule, Torne och Kemi lappmark. Av samerna krävde de pälsverk och renskinnsprodukter. I gengäld försåg de samerna med varor som mjöl, salt, metallvaror, vadmal och kläde. Skatteindrivningen gjorde ofta birkarlarna förmögna, eftersom avgiften till svenska kronan var så liten.
Statlig skatteindrivning
När Gustav Vasa kom till makten och förstod vilken förmögenhet birkarlarna gjorde sig på skatten från samerna, skärpte han reglerna. 1528 höjde han deras avgift till kronan till det dubbla: alla birkarlar skulle tillsammans hädanefter betala åtta mårdskinn och 32 timmer (2280) ekorrskinn. Trots detta fortsatte birkarlarna att göra sig stora förmögenheter på skatten från samerna. I mitten av 1500-talet fråntogs de dock rätten att ta upp skatt. Staten ville själv få kontroll över skatteinkomsterna från samerna. Från och med nu skulle skatteindrivningen istället ligga direkt under kungen. Lappfogdar anställdes för att sköta skatteindrivningen. I praktiken kom dock de nya fogdarna att rekryteras ur birkarlarnas led, eftersom det var de som bäst kände till markerna och folket. De vuxna, samiska männen, bokfördes i mantalsregister över lappbyarna. Dessutom upprättades fisketräskregister, där det upptecknas vilka fiskesjöar som fanns i lappbyn och vilka som fiskade i dessa sjöar. Samerna skulle nämligen hädanefter betala en årlig skatt för fisket också.
Skatt till flera länder
Vid medeltiden konkurrerade tre länder om makten i norr: Sverige/Finland, Danmark/Norge och Ryssland. I norr fanns det fiskrika Ishavet och här gick de åtråvärda handelsrutterna till Archangelsk, något som kunde ge goda inkomster till den som kontrollerade området. Ländernas syn var att skatteuppbörd gav överhöghet över området. Varje land var intresserat av att hävda sin rätt till området och sin rätt till att ta upp skatt av samerna som bodde här. Det ledde till att samer i vissa trakter tvingades betala skatt till två eller tre länder samtidigt. Först 1751 upphörde Sverige/Finland och Danmark/Norge att ta upp skatt från samma samer. Ryssland och Danmark/Norge fortsatte att ta upp skatt fram till 1809.
Birkarlaväldet
Vid den här tiden hade birkarlar rätt att handla med och ta upp skatt av samerna, mot en liten avgift till svenska kronan. Birkarlarna var storbönder som var bosatta vid Bottenvikskusten. Deras område sträckte sig från Bottenviken till Ishavskusten. De hade delat upp samernas land mellan sig i lappmarker: Pite, Lule, Torne och Kemi lappmark. Av samerna krävde de pälsverk och renskinnsprodukter. I gengäld försåg de samerna med varor som mjöl, salt, metallvaror, vadmal och kläde. Skatteindrivningen gjorde ofta birkarlarna förmögna, eftersom avgiften till svenska kronan var så liten.
Statlig skatteindrivning
När Gustav Vasa kom till makten och förstod vilken förmögenhet birkarlarna gjorde sig på skatten från samerna, skärpte han reglerna. 1528 höjde han deras avgift till kronan till det dubbla: alla birkarlar skulle tillsammans hädanefter betala åtta mårdskinn och 32 timmer (2280) ekorrskinn. Trots detta fortsatte birkarlarna att göra sig stora förmögenheter på skatten från samerna. I mitten av 1500-talet fråntogs de dock rätten att ta upp skatt. Staten ville själv få kontroll över skatteinkomsterna från samerna. Från och med nu skulle skatteindrivningen istället ligga direkt under kungen. Lappfogdar anställdes för att sköta skatteindrivningen. I praktiken kom dock de nya fogdarna att rekryteras ur birkarlarnas led, eftersom det var de som bäst kände till markerna och folket. De vuxna, samiska männen, bokfördes i mantalsregister över lappbyarna. Dessutom upprättades fisketräskregister, där det upptecknas vilka fiskesjöar som fanns i lappbyn och vilka som fiskade i dessa sjöar. Samerna skulle nämligen hädanefter betala en årlig skatt för fisket också.
Skatt till flera länder
Vid medeltiden konkurrerade tre länder om makten i norr: Sverige/Finland, Danmark/Norge och Ryssland. I norr fanns det fiskrika Ishavet och här gick de åtråvärda handelsrutterna till Archangelsk, något som kunde ge goda inkomster till den som kontrollerade området. Ländernas syn var att skatteuppbörd gav överhöghet över området. Varje land var intresserat av att hävda sin rätt till området och sin rätt till att ta upp skatt av samerna som bodde här. Det ledde till att samer i vissa trakter tvingades betala skatt till två eller tre länder samtidigt. Först 1751 upphörde Sverige/Finland och Danmark/Norge att ta upp skatt från samma samer. Ryssland och Danmark/Norge fortsatte att ta upp skatt fram till 1809.