Med naturen som skafferi
Efter inlandsisens avsmältning befolkades det område vi kallar Sápmi. Redan för kanske 9000 år sedan var norra Skandinavien bebott. Små grupper av ett jägar- och samlarfolk vandrade in från olika håll. Det gemensamma för dessa människor var att de bosatte sig där det fanns villebråd. När viltet eller fisket slog fel flyttade man vidare. Det var förmodligen detta folk som långt senare kom att bli samer. Jakt på bland annat ren och älg krävde både större kunskap och organisering av jakten.
Jakten var organiserad
Runt om i Sápmi finns lämningar efter organiserad älg- och renjakt. När man lärt sig hur djuren färdades grävde man fångstgropar och skapade ibland hela system av fångstgropar. Då hjorden eller älgarna närmade sig dessa skrämde man in dem mot fällorna. Denna jaktform krävde att många personer hjälptes åt. En jaktform som krävde mindre folk användes vintertid. Då spände man upp snaror i närheten av en renflock. Lyckades man få djuren att skena mot snarorna var chansen till jaktbyte stor. En annan effektiv metod under hösten då renen var brunstig var att idka lockjakt. En tam honren tjudrades och jägaren väntade i närheten. När den brunstiga rentjuren kom fram till honrenen blev den ett lätt byte.
Det vanligaste sättet att jaga var med pil och båge. Vapnet kunde hanteras av alla och man kunde fälla olika sorters djur, allt ifrån mård och ekorre till ren och björn. Redan på 1200-talet beskrivs samerna som ett jägarfolk mycket skickliga på att använda pilbåge.
Från sen medeltid finns beskrivningar av hur kustsamerna i Norge levde. På vintern bodde de längst ute i fjordarna där man huvudsakligen ägnade sig åt fiske. Sommarboplatserna fanns vid fjordbottnarna. Där kunde man både fiska och jaga och det var nära till skog och fjäll.
Regler och tabun vid björnjakt
Björnjakten utövades i nära anknytning till religionen. Jakten var en ceremoni omgärdad av många regler och tabun. Då björnen i den förkristna religionen ansågs vara de samiska gudarnas budbärare och observatör på jorden var det viktigt att man behandlade björnen korrekt. Den skulle behandlas med respekt från det ögonblick man dödade den, genom slakten fram till dess man begravde björnens ben. Varje ben skulle läggas ned i jorden i den ordning de suttit på den levande björnen. Alla dess ceremonier motiverades med att man ville säkra björnens fortbestånd och att man trodde att den, efter sin död, rapporterade det den sett på jorden till de gudar den återvände till.
De fiskrika älvdalarna koloniserades tidigt. På de relativt bördiga markerna kring vattnen kunde man ta upp odlingar och sommartid gav bl.a. laxfiske bärgning åt ett stort antal människor. I Tana älv har man använt s.k. laxpator under lång tid. Pator är en sorts fällor för den vandrande havslaxen. Dessa vittjades regelbundet, ofta med god fångst som resultat.
Eftertraktade skinn
Åtminstone på vikingatiden började omgivande folk bedriva handel med samerna. De vanligaste varorna samerna kunde leverera var skinn av ekorre, mård, utter, bäver, räv, järv, lo, björn och ren. Även gråfågel, tjäder, orre och järpe var en vanlig handelsvara. Efterhand började även de omgivande staterna kräva skatt av samerna. Ibland från flera kungar som alla ville göra anspråk på ishavskusten. Under en period på 1600-talet var skattetrycket så högt att beståndet av djur minskade kraftigt.
I dag är jakten och fisket av mindre betydelse. De kustsamer som i långa tider livnärde sig på fiske längst den nordnorska kusten har blivit utkonkurrerande av flytande fiskefabriker som dammsuger havet på fisk. Fisket i insjöar och älvar är säsongsbetonat och enbart en binäring. Jakten på pälsdjur är också en binäring som många samer ägnar sig åt. För renskötande samer är däremot älgjakten och fisket fortfarande ett viktigt komplement till renskötseln.