Det äldre samiska båtbyggeriet vid Norskehavet
I vikingatid (ca 750-1050) inleds den faktiska samiska båtarkeologin. Flera fartygsfynd från Nordnorge har satts i samband med samer. Det vi har att särskilja som samiskt kan vara knepigt. Här måste vi redogöra för tekniska detaljer. Medan norrmännen tidigare tycks ha övergått till järnsöm mellan borden har samerna, liksom betydligt senare, behållit syteknik.
Det förefaller som om samer har levat inne i fjordarna under järnåldern och ute på öarna har nordmän, alltså med germanskt språk och kultur, bosatt sig. Om man får dra paralleller med senare tid var det ofta så att sjösamer som då hade tillgång till skog byggde båtar åt öborna därute förutom åt sig själva.
På 1100-talet får vi i historiska källor ett ovedersägligt belägg för samiskt båtbygge och vad det bestod i. Vi är de inne i medeltiden med dess notoriska inbördesstrider mellan olika kungaämnen. En norsk kung, Sigurd, kallad Slembadiækn, uppehöll sig med sitt följe i Gljufrafjord på Hinnøya nära Harstad vintern 1138-39 och firade jul i sjösamernas gammer. Där lät han ”finnarna” göra sig två större fartyg. De beskrivs av Snorre Sturlason som bundna med senor utan spik, med vidjor i stället för knän och de roddes av tolv man på varje sida. Det vill säga att de var 24-roddare. Längden bör därför ha varit omkring 20 m. Medan de byggde var kung Sigurd tillsammans med dem, de bjöd på öl och gjorde gästabud för honom. I skaldediktningen mindes man länge dessa båtar:
”Blott få kan följa
det hålögska skeppet
när bundet med senor
det flyger för seglet.”
Kung Sigurd själv fick ett våldsamt och rent upprörande slut följande år. Det var efter ett slag ända nere vid Holmengrå utanför Strömstad.
När vi kommer in i nyare tid från 1500-talet och senare var ”sjøfinnerne” goda timmermän och omvittnas kunna bygga både jakter och skutor. Tysfjordsamerna och de i Salten bygger alltså åt de norska bosättningarna ute på öarna och åt sig själva. Men sytekniken tycks helt gå ur tiden omkring 1700. Det blir bara järnklinkade fartyg i söder. Det har påpekats att många samer var kända som smeder i detta område. De bör då ha framställt sina egna järnnaglar till skeppsbygget. I Finnmark och på Kola bygger man fortsatt med sydd söm men mest åt sig själva. I åtminstone ett fall fanns här omkring 1900 en kvinnlig båtbyggare bland skolterna. Här kom för övrigt att dyka upp åtskilliga större fartyg som också var sydda, men i en annan teknik än hos samerna. Det var de ryska pomorerna som drev handel i Nordnorge. De försvann så sent som vid inledningen av första världskriget 1914.
Båtfynd
Båten från Øksnes som är funnen vid yttersta delen av Vesterålen i Nordland är ganska säkert byggd efter samisk tradition. Dateringen ligger i 800-tal eller något senare. Den har varit ca 13 m lång och minst 2,7 m bred och är helt sydd, troligen med rensenor i lösa, inte sinsemellan förbundna stygn. Senare samiska sydda båtar blir dock surrade med en karaktäristisk löpande söm. Spanten är annorlunda och satt tätare än i de kända norska järnåldersbåtarna och antyder ett annat ursprung. Sedermera får samiska sydda båtar, i varje fall i inlandet, en mera utpräglad rest form, som liknar skott. Denna båt är en gravgåva till den person som begravts i båten. Även om sedvänjan att begrava i båtar är norsk finns en järnklinkad gravbåt funnen i Lekanger, Gildeskål i Saltenfjord, där skelettet av en man uppvisar samiska drag. Kanske var han rentav båtbyggare? I Salten och i Beiarn innanför Gildeskål byggde nämligen sjösamer båtar långt senare. Den döde i Øksnes var helt försvunnen och ingenting kan sägas om sådan härkomst.
Fyndet från Bårset på Nord-Kvaløya i Troms från 700-talet är dels järnnaglad, dels något sydd. I övrigt liknar den starkt norska fynd längre söderut, t.ex i spanten som är päronformade i tvärsnittet. Bårsetbåten har ansetts som ett offerfynd, en kategori som är känd från Sydskandinavien. Den kunde därför vara ett samiskt beställningsarbete efter norska önskemål. Den är byggd av furuvirke. Så stor tallskog har inte funnits på öarna.
En annan troligen sydd båt som är placerad i en mansgrav är fyndet från Sund på Tjeldøya. Där fanns bara en färgning kvar i jorden. Bara i stäven har funnits järnnaglar. Intressant är att denna plats ligger nära Harstad som vi möter strax som ett ställe där samer byggt båtar lite senare, i tidig medeltid. Tysfjord i grannskapet är känt ännu senare som ett annat samiskt båtbyggarcentrum.
Så finns ett annat fynd med försvunnet trä till en gravbåt från Kjerringøy, norr om Salten och Bodø, där den döde möjligen var en kvinna. Bara i några detaljer fanns järnnaglar.
Det finns flera fragmentariska båtfynd från Nordnorge, t.ex. från Skagen i Åkvik, Herøy, utanför Vefsen, som måste ha varit sydda, men det skulle föra för långt att reda ut begreppen här. Vad som sagts här får räcka för att man skall inse problemen med att se vad som faktiskt bör vara samiskt, vad som troligen är nordiskt och vad som förefaller vara blandningar. Sådan är båtarkeologin, liksom all arkeologi.
Christer Westerdahl
Emeritus Professor of Maritime Archaeology, Norwegian University of Science and Technology (NTNU)