Vivallen - upptäckten av en samisk boplats
Platsen ligger i skogen under fjället Skarvarna. Här fanns en fäbod sedan 1600-talet. Fäbodar lades ofta på platser där renarna gödslat marken under hundratals år. Vid 1900-talets början fanns här ett litet hemman. Hösten 1909 skulle ägaren till det gräva en jordkällare. Då träffade han på skelettrester och bronsspännen. Han meddelade handlaren Erik Fundin i Funäsdalen, som sände fynden till Historiska museet i Stockholm.
Men först 1913 kom arkeologen Gustaf Hallström och grävde ut platsen. Två rader med 20 tättliggande gravar från 1000-1100-talen kom fram. Hallström skriver om typiskt samiska pilspetsar och näversvepningar på samiskt vis, men han tolkade Vi- i namnet som ’helig plats’ av nordiskt slag – istället för ’vide’, som det betyder.
Tiden gick. Jag arbetade med samiska offerplatser från vikingatid-tidig medeltid i norra Sverige. Man trodde då att samerna aldrig funnits söder om norra Jämtland i äldre tid. Av en slump råkade jag se på fynden från Vivallen i magasinet i Historiska museet, där jag arbetade. Jag blev alldeles stum: det här var ju precis samma slags föremål som i offerplatsfynden. Gravarna på Vivallen måste helt enkelt vara samiska!
Jag mötte en norsk kollega, som anade att samer funnits på vikingatiden i sydöstra Norge. 1984 började vi söka efter den boplats som jag var säker på måste finnas nära gravarna på Vivallen. Vi karterade området och tog upp jordprover var tionde meter, för att se hur hög fosfathalt de hade. På två ställen i skogen cirka 50 meter från gravarna var värdena skyhöga. Där fanns kol, som vi kunde ta prover av för kol 14-dateringar.
Det ena provet var från 800-talet e.Kr., och blev en torvkåta med en eldstad av flata stenar, en typiskt samisk aernie. I den låg stora obrända, märgkluvna renben, kanske offer till gudinnan Saaraahka, som bodde i härden. Kvinnor utförde sådana offer i och vid kåtan. Det rör sig troligen om tamren.
En annan härd av samma slag upptäckte vi också, likaså med stora obrända renben; den är från1200-talet. Kol 14-dateringar på benen stämde överens med kolproven.
Den andra platsen var från 1000-talet, ett lager skörbränd sten, spruckna efter kraftig upphettning. Med hjälp av heta stenar kunde mat kokas i en skinnlägel eller ett träkärl. Där fanns också ben av ren och get samt ett stycke smidesslagg. Man kan ha smitt järn här och hållit tamren och getter. Med hjälp av georadar (markradar) fann vi en grav till, nära de andra och samtida med dem. I den hade en ung kvinna begravts.
Här har bott välbärgade samer med goda kontakter med nordiskt samhälle och österut. De många importerade föremålen talar för att man producerat ett överskott, troligen dyrbara pälsverk. Samerna var sedan gammalt specialister på att fånga pälsdjur och bereda skinn, med egna metoder och redskap. Högklassiga pälsverk var den tidens hårdvaluta, en förutsättning för nordiska stormäns och kungars makt och rikedom. Samer fick ekonomisk betydelse och makt. Handel, giftermål, utbyte av specialister förenade folken. Men samerna hade sina egna språk och sin egen religion.
I den rikaste graven på Vivallen låg skelettet av en man, den äldste av dem här, omkring 50 år. Han har burit plagg av ylle och linne, märkligt nog en bandkantad tunika och ett halsband med glaspärlor – sådant som nordiska kvinnor i Birka i Mälaren bar under 800-900-talen. Till det ett typiskt mansbälte med bronsbeslag. Var det en nåjd, en schaman?
En annan man har fått med sig tolv pilar med spetsar av järn av en östlig typ i ett pilfodral. Skaften var av björk, hade styrfjädrar och var lindade med näver. Åtta norska silvermynt från 1066-1093 e.Kr. låg i två börsar av skinn tillsammans med eldstål, eldslagningsflintor och fnöske. En livrem var av getpäls, med delar av gjuten brons av östliga typer. Ett stort bryne och två bultlåsnycklar av järn kan ha hängt där. Ett hänge av bronsbleck, typiskt för samisk kultur, låg också i graven, liksom en kniv och olika redskapav järn.Den döde har varit klädd i den internationella mansdräkten av ylletyg av minst två olika kvaliteter. Pälsverk fanns också i graven.
Bland kvinnorna märks en flicka, 12-14 år. Hon har burit 22 dyrbara pärlor om halsen. En var av bärnsten, de andra av brons, tenn, bergkristall och glas. Två guldfolierade glaspärlor är från Orienten. Det är den enda kvinnograven med ett importerat bronsspänne – men fästat i skinn och inte i tyg. Kvinnorna på Vivallen har haft samiska dräkter av skinn och päls, med långbyxor.
De samiska barnen kan under vikingatid ha haft en bättre ställning än barnen i det nordiska samhället. Barnen på Vivallen har begravts som de vuxna. Tandslitaget visar att människorna på Vivallen främst levt av animalisk föda, kött och mjölkprodukter. De hade ingen karies.
Inger Zachrisson, docent i arkeologi