Intresset för duodji ledde till stulna trummor i Marseilles
Han är från Viikusjärvi, 17 mil nordöst om Kiruna, och växte upp i en familj med många konsthantverkare.
Fredrik Prost blev själv verksam som femtonåring, och det var en magi att som urfolk få göra konst på sitt eget sätt. Så småningom gick han en treårig utbildning vid Samernas utbildningscentrum, och där hittade han drivkraften att kombinera skönhet och funktionalitet i konsthantverket. Hans material är renskinn och senor och hornmaterial samlar han in på traditionellt sätt.
Idag finns Fredrik Prost representerad världen över på gallerier och institutioner som National Gallery of Canada och The University of Wisconsin.
I år debuterar han som författare med den personliga boken Leŋges hearggi, sáhčal vatnasa, vars titel enligt honom kan översättas till ”Spänn för härken, skjut ut båten”. Det var vad nåjden sade innan den började trumma. En markering om att seansen sattes igång, vilken refererar till trumman som färdmedlet i andra världen.
På 1930-talet besökte etnologen Ernst Manker europeiska museer för att fota, mäta och katalogisera trummor som en gång stulits med våld från Sápmi.
- Han hittade 78 trummor men förmodligen är de fler, särskilt i privata samlingar. Trummorna blev adelns troféer, man ville ha hedningarnas föremål som samlarobjekt. Folk sökte aktivt efter att få köpa dem. Ibland skickade präster trummor till myndigheter i Stockholm, och så hamnade de i magasin.
När Anna Senno, kurator på Östasiatiska museet, bjöd in Fredrik Prost till att delta i en utställning som visas till och med hösten 2023, ledde deras samtal till att två trummor efter många turer återfanns av Anna i Marseilles. Trummorna beslagtogs från Ran och Grans sameby i Västerbotten på 1700-talet, och en av dem innehåller en mungiga, den enda Fredrik Prost stött på. Mungigan är fäst vid ett hänge i trumman, vilket har en rituell funktion.
- Jag har nu initierat ett samtal om repatriering med Amnesty Sápmi. Om trummorna kommer hem kan de förmodligen hamna på museet Ájtte i Jokkmokk eller Silvermuseet i Arjeplog, men var de hamnar spelar inte så stor roll för mig, huvudsaken är att de kommer hem till Sápmi.
Varför är det viktigt?
- De stals från oss med våld, och nu ligger de ensamma och bortglömda i förråd ute i Europa. Det är en läkande process att få hem föremål, och därmed få tillbaka kunskapen om hantverket men också om livsåskådningen. Men jag tycker inte att vi ska hänga upp oss på repatrieringen som vår läkningsprocess, att få tillbaka alla trummor kan ta väldigt lång tid. Vi måste hitta fler sätt att läka.
I sin bok berättar Fredrik Prost om sitt personliga sökande. Eftersom hans familj har en stor nordsamisk släkt så upplevde han som barn att de besökte kyrkan oavbrutet under bröllop och begravningar. Och redan som åttaåring undrade han varför.
- Jag hade förstått historien. När jag blev äldre hade jag ett andligt behov och rent personliga upplevelser som kyrkan inte kunde ge några rimliga svar på, den känns stelnad, en stor grå institution. Det finns ett stort andligt behov i Sápmi, en hunger, och eftersom majoritetssamhället inte kan acceptera vår världsåskådning så är det allra rimligaste att vi tar ett steg tillbaka och landar i vår egen tradition. Och det är därför som jag har skrivit min bok.
Vad hoppas du med den?
-Jag hoppas att läsaren ska bli stärkt, och få en grund att stå på i sitt sökande. Jag fick som barn många gånger höra att vår religion och kunskapen kring den hade försvunnit, men det är inte sant, den har bevarats i öar.
För Fredrik Prost är det viktigt att även ta tillbaka trumman som bruksföremål.
- Det är också läkning, att hitta modet att i praktiken återinföra trumman i vardagen. Vissa är inte redo, men andra har varit redo i 50 år och använt trummorna länge. Vi ska släppa osäkerheten nu, det här är vårt arv.
Han har på senare tid fått beställningar på närmare tio trummor, och varje trumma är ett jätteprojekt som tar lång tid att tillverka.
- Eftersom vår kunskap splittrades under kolonisationen blandas ofta stilar idag, det är vanligt att man i södra Sápmi gör skåltrummor, trots att den sydsamiska trumman är en ramtrumma, och i nordsamiskt område gör man skåltrummor med sydsamiska symboler. Så skulle vi aldrig göra med en kolt. Min bok kan bli en vägledning.
Fredrik Prost kommer inte översätta boken till något av majoritetsspråken, det är en politisk handling. Kunskapen ska stanna kvar i Sápmi, säger han. Hur resonerar han då kring att många sökande samer, som saknar språket, inte kan läsa den?
- Om ditt första steg in i den samiska kulturen är via andligheten så hoppar du över några steg. Jag vill uppmana folk att lära sig språket först. Språket är en väg in i kulturen och markerna. Jag kommer dock att försöka översätta boken till andra samiska språk, kanske även kildinsamiska.
I boken knyter han nämligen ihop den samiska religionen med ett större urfolksperspektiv.
Urfolk i Sibirien lever liknande som samer, de har renskötsel, liknande trummor och samma vagga som oss, men vi har inte kontakt på grund av språkbarriären.
Han hoppas att boken kan bli en bro mellan samer och urfolk i Sibirien. Han tar klimatkrisen som exempel på ett västligt kristet sätt att se på världen.
- Där börjar allt i ljuset och slutar i elden, men samisk religion slutar inte i apokalyps, i stället börjar det hela tiden om, och det finns samma sätt att berätta i Sibirien. Min pappa sa redan när jag var åtta: Vi är inte kraftfulla nog att förstöra naturen, vi kan förstöra för oss själva så att vi måste börja om, men naturen vinner. Det är ett värdefullt perspektiv att få från vår världsåskådning.
Text: Malin Nord