Kulturkämpande tidningsman
I drygt 20 år är Torkel Tomasson(1881-1940) redaktör och ansvarig utgivare för Samefolkets egen tidning. Han inspireras av samernas politiska mobilisering som tog sin början i slutet av 1800-talet. Eggad av Elsa Laulas kampskriften ”Inför lif eller död? Sanningsord i de Lappska förhållandena” 1904, lämnar han renskogen som 23-åring. Torkel Tomasson vill vara med och förändra samepolitiken.
Han var yngst av fem syskon till Tomas Nilsson och Lisa Torkelsdotter som var renskötande samer i Vilhelmina södra lappby. Som många andra samepojkar drömmer han redan som tolvåring om att bli präst men drömmen tynas bort i kampen för tillvaron. Han behövs i renskogen.
I slutet av 1800-talet kommer de första renbeteslagarna som innebär kraftiga begränsningar för renskötseln. Som en reaktion på detta börjar samerna i Åsele lappmark att organisera sig. Den 6 februari 1900 undertecknar 27 samer en skrivelse där de kräver förbättringar. Torkel Tomassons far, Tomas Nilsson leder den delegation som överlämnar skrivelsen till regeringen. Fyra år senare aktualiseras frågan igen av Elsa Laula.
Torkel Tomasson är nu 23 år gammal och hans intresse för samefrågor intensifieras. Tillsammans med bland annat Elsa Laula ingår han i en delegation som reser till Stockholm och uppvaktar riksdagspolitiker. Han skakar hand med folkpartisten Carl Lindhagen som arbetar för samernas rättigheter, om mötet skriver Torkel Tomasson senare
”något som jag på den tiden tyckte var en upplevelse, och på mig imponerade han genast, mest därför han var jurist.” .
Torkel Tomasson drömmer om att förändra samepolitiken och beger sig till Stockholm för att studera och få gymnasiekompetens, vilket han lyckas med. Han vill fortsätta studera juridik på universitetet men behöver hjälp med finansieringen och uppsöker Emilia Broomé som lovar att försöka ordna ett stipendium åt honom. Sommaren 1905 får han besked om att finansiering är klar. Torkel Tomasson skriver om det besked han får av Emilia Broomé i Samefolkets egen tidning, 1937.
”Detta dokument, betydelsefullast i mitt liv, och som röjer den borne stilisten och människan fru Broomé, bar jag på mig hela sommaren 1905 och läste det om och om igen. Å andra sidan gladde det mig i högsta grad, vägen var nu öppen till gymnasiet, men å andra sidan försatte det såväl mig och mina anhöriga inför ett alvarligt val. Som renskötare hade jag, mänskligt att döma, att räkna med ekonomisk oberoende framtid. På studiebanan däremot gick jag vid min ålder en vansklig framtid och okända öden till mötes. Härtill kom - kanske svåraste av allt – att jag vid hemmet vid sidan av mina åldriga föräldrar innehade en slags husbondeställning, som det visade sig svårt att omedelbart ordna och lösgöra sig ifrån”
1913 skriver Torkel Tomasson in sig som student vid Uppsala universitet och två år senare avlägger han kansliexamen i juridik. Direkt efter examen utför Torkel Tomasson en specialutredning om sedvanerätt ifråga om renbetning på norsk sida. Uppdraget får han av renbetesdelegationens ordförande E. Marks von Wurtemberg, som erbjuder Torkel Tomasson en tjänst vid länsstyrelsen i Umeå. Han tackar nej, då han funderar på fortsatta med sina juridiska studier men framförallt med anledning av att lappfrågan ska i samma veva behandlas i riksdagen.
”Jag följde mitt hjärtas kallelse, avstod från alla feta bitar, och anslöt mig till den Anders Wilks - Lindholmska aktionen.” skriver han i ett brev till Carl Lindhagen.
I februari 1918 äger det första samiska landsmötet rum i Sverige. Torkel Tomasson är en av dem som initierar mötet. I tre år ägnar sig han åt samernas organisationsrörelse och starten av Samefolkets egen tidning. Han gör reportageresor och skriver om samiska förhållandet samtidigt som han sitter som ledamot i 1919-års lappkommitté. Åren går och han skriver i ett brev till Carl Lindhagen, 1938 om organisationssträvandet som inte direkt har medvind
”Det var dock ett ärligt, lärorikt försök, som dock kostade fem av mina bästa levnads år.”
Torkel Tomasson söker flera tjänster, dels på socialdepartementet och andra centrala ämbetsverk i Stockholm. Trots rätt kvalifikationer och goda referenser får han ingen lämplig tjänst. 22 år senare kommenterar Torkel Tomasson det hela i ytterligare ett brev till Carl Lindhagen
”Det finns tillfällen, då även den järnhårdaste vilja måste kapitulera inför svårigheterna, och år 1922 började den ekonomiska situationen bli allför ohållbar, varför även jag som många andra med eller mot min vilja nödgades se mig om efter en mera ekonomisk givande ställning. Men nu hade Gäddeyxan börjat gå, alla verk vore igenlåsta. Genom referenser av dåvarande statsrådet, numera president i skånska hovrätten K.Schlyter, presidenten E.Marks von Wurtenberg och borgmästare Carl Lindhagen varkunnade sig dock landshövdingen S:H Kvarnzelius, som just då utnämnts till Dalahövding, över mig och tog sig med till sitt kansli i Falun 1922, där jag alltsedan dess varit och är e. befattningshavare vid länsstyrelsen i Kopparbergs län.
I över 20- års tid driver Torkel Tomasson Samefolkets egen tidning vid sidan av sin tjänst på länsstyrelsen i Dalarna. I tidningen skriver han om samerättsliga frågor och renskötarnas vardag och deras traditionella kunskaper. Den 7 december 1940 avlider han i Falun för att senare begravas på Vaksala kyrkogård i Uppsala.
ANNA SKIELTA
