Bakgrund till Girjasmålet
Under lång tid har det rått oklarheter kring statens, respektive samernas, jakt- och fiskerätt. Den 11 maj 2009 lämnade Girjas sameby in en stämningsansökan till Gällivare tingsrätt med yrkande om att tingsrätten skulle fastställa att samebyn har ensamrätt till jakt och fiske inom en del av samebyns året-runt-marker och att samebyn ensam har förfoganderätt över jakten och fisket, alternativt att samebyn och staten gemensamt har förfoganderätt över jakten och fisket.
Frågan om att stämma staten har debatterats vid Svenska Samernas Riksförbunds landsmöte under flera år (SSR är en intresseorganisation för rennäringen). Att det blev just Girjas sameby som till slut stämde staten skedde efter en noggrann bedömning av bevisläget i olika delar av renbetesområdet. Det som framstår som en samebys rättighetskrav ska ses i ljuset av att frågan om rätten till jakt och fiske berör alla samebyar och alla dess medlemmar.
Varför ansågs det viktigt att stämma staten på bättre jakt- och fiskerätt?
Svenska staten har i alla tider erkänt att samerna har en grundläggande rätt till jakt och fiske. I den första renbeteslagen uttrycktes detta som samernas rätt ”att betjäna sig av land och vatten för sig och sina renar”. I 1928 års renbeteslag klargjordes att jakt- och fiskerätten var förbehållen renskötande samer. Som en följd av detta tog lappfogdarna initiativ till flera domstolsprocesser mot icke renskötande samer som ansågs bedriva jakt eller fiske olovligt. Samernas jakt- och fiskrätt var rättsligt sett inte särskilt komplicerad och antalet rättsprocesser som rörde själva rättigheten var få.
Under 1970- och 1980-talen blev jakt och fiske en alltmer populär fritidssysselsättning bland allmänheten. Antalet jägare ökade och jaktmarkerna blev en begränsad resurs. Under slutet av 1980-talen introducerade lagstiftaren uttrycket ”dubbel jakträtt” för att beskriva samernas, respektive statens jakt- och fiskrätt. I anslutning till det ändrades rennäringsförordningen på så sätt att samernas traditionella jaktmarker öppnades som allmänt jaktområde. Ändringen skedde inte till följd av en ny syn på samernas rättigheter, utan för att tillmöteskomma ”den stora betydelse jakten och viltvården har som rekreationskälla” som regeringen uttryckte det.
I slutet på 90-talet utredde staten frågan om Sverige skulle ansluta sig till ILO:s konvention nr 169 (SOU 1999:25). Utredningen rekommenderade en svensk anslutning men förordade ytterligare utredning av frågan om hur Sverige skulle uppnå kraven om ursprungsfolkens markrättigheter, där samernas rätt till jakt och fiske ingår. ILO-utredningen konstaterade bland annat att samerna måste få förfoga över sin rätt till jakt och fiske och därmed också rätten att upplåta jakt-och fiskerätten till utomstående.
På grund av de oklarheter som uppstod till följd av den dubbla jakträtten och frågan om samernas förfoganderätt över sin jakt- och fiskerätt enligt internationella konventioner, lät staten utreda bland annat om det fanns en ensamrätt för samer till jakt och fiske. Jakt- och fiskeutredningen (SOU 2005:116) kom fram till att det finns ett starkt stöd för att samebymedlemmarna har ensamrätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, men att det trots de starka skälen ändå inte är helt klarlagt. Det avgörande blir, enligt utredningen, hur den på urminneshävd grundade jakt- och fiskrätten har utövats historiskt.
Eivind Torp, Docent i juridik vid Mittuniversitetet