Samernas jakt- och fiskerätt har under lång tid varit en stridsfråga i förhållandet mellan samerna och den svenska staten. Det finns flera orsaker till detta. Från samiskt håll har stark kritik riktats mot att staten inte har utrett samernas jakt- och fiskerätt på ett tillfredsställande sätt. Många anser emellertid att den verkliga orättvisan i frågan om samernas jakt- och fiskerätt är att rätten endast tillkommer samer som är medlem i en sameby.
Drygt 2000 av totalt ca 20 000 samer är i dag medlem i någon sameby. Det innebär att rätten till jakt och fiske är en exklusiv rätt för ca 10 % av den samiska befolkningen i Sverige. När man i dagligtal i Sverige talar om samernas jakt- och fiskerätt åsyftas således en rätt som endast en minoritet av samerna innehar.
När Sveriges riksdag i 1886 fastställde den första renbeteslagen var det viktigaste syftet att rättsligt reglera förhållandet mellan näringsfånget för den bofasta svenska befolkningen och den nomadiserande samiska befolkningen, alltså mellan jordbruk och renskötsel. Lagen reglerade var renskötsel fick bedrivas, hur den skulle bedrivas samt vem som var berättigad att ägna sig åt renskötsel. Lagen innebar en kodifiering av rättigheter som samerna ansågs ha enligt principer om ockupation och urminnes hävd. Av förarbetena framgår att samerna var den ursprungliga befolkningen i norra delen av Sverige och att jakt och fiske var deras ursprungliga näringar, men att renskötsel efterhand hade kommit att bli samernas främsta näringsfång. Jakt och fiske ansågs vara välbehövliga binäringar för samerna. I lagen fastställdes därför att samerna hade rätt till jakt och fiske i de områden där de befann sig med sina renar. Det var känt att många samer stod utanför renskötseln och inte hade egna renar. Vissa samer benämndes exempelvis fiskelappar. Lagstiftaren valde emellertid att bortse från detta.
Under början av 1900-talet ansåg statsmakterna det nödvändigt att närmare specificera samernas rättigheter. 1919 års lappkommitté hade klartgjort att endast 1/3 av samerna var renskötande. För lagstiftaren blev det därför viktigt att säkerställa att det man benämnde lapp-privilegiet – alltså rätten till renskötsel, jakt och fisk – inte skulle omfattade fler än dem som var i behov av det. Ett viktigt syfte med den nya lagen var således att införa begränsningar i renskötselrätten. Enligt 1928 års renbeteslag skulle rätten till att bedriva renskötsel endast omfattade samer som var medlem i sameby. Den samiska befolkningen blev därmed delad i två kategorier: samer med medlemskap i sameby, respektive samer utan medlemskap i sameby. Samer som inte var medlem i någon sameby blev därmed helt utan rättigheter. I riksdagsdebatten påpekades att de icke-renskötande samerna genom lagen skulle stå utan rätt på sin egen mark och att lagstiftningen inte beaktade gammal sedvana.
Bestämmelserna i 1928 års lag var utformade utan hänsyn till samiska traditioner kring jakt och fiske. Detta framgår tydligt av flera rättsprocesser under 1940-talet där de rättsvårdande myndigheterna visade stor iver i att bestraffa samer som inte ansågs vara medlem sameby för olovlig jakt eller fiske.
Principen om att samernas rätt till land och vatten endast omfattar samer som är medlem i sameby består än idag. Flera utredningar har påpekat behovet av att reglerna för samebyarnas verksamhet ändras så även icke-renskötande samer kan bli medlem i sameby och få jakt- och fiskerätt. Regering och riksdag har emellertid inte visat något intresse för att åstadkomma sådana ändringar i lagstiftningen.
Eivind Torp, Docent i juridik vid Mittuniversitetet
