Stina slutade aldrig att växa

Det började redan när hon var flicka. Christina Catharina Larsdotter, som hon egentligen hette, växte inte som andra barn. Hon drog i väg med en fart som fick omgivningen att häpna. Snart var hon längre än såväl sina jämnåriga, sin storasyster och sina föräldrar.

Folket i byn fann snart en förklaring till fenomenet: När Stina Caisas mor var gravid hade hon varit ute en månskenskväll och råkat få se sin egen månskugga, som var mycket längre än hon själv. Flickan kyrkbokfördes vintern 1819 som dotter till pigan Carin Larsdotter och ”lappmannen” Lars Sjulsson. Familjen bodde i en kåta i en by som i dag kallas Brännäs, och som befolkades av både samer och nybyggare.

Uppväxten präglades av fattigdom. 1932, när Stina Caisa var tretton, omtalades hennes far till och med i ett brev som ”den fattigaste” av traktens skogssamer, efter flera år av missväxt i kombination med att stora delar av renhjordarna gått under. Samtidigt hade ryktet om Stina Caisa vid det här laget spritt sig långt utanför byns gränser. 

Det förklarar troligen att hon beslöt sig för att prova möjligheten att tjäna pengar på sin uppseendeväckande längd. Detta var en tid då det var mycket vanligt att människor med utseenden som skilde sig från mängden, på grund av endera härkomst eller någon form av kroppslig ”variation” som vi skulle säga i dag, förevisades mot betalning.

Hösten 1836 gav sig Stina Caisa av söderut genom landet, i sällskap av bägge föräldrarna och storasystern. Någon slags ”reseledare” tycks de också ha haft med sig. Större delen av resan gjorde de på skidor, så det tog sin tid. I januari 1837 hade de nått Härnösand och Stina Caisa började visas upp mot betalning. I den vevan kom också den första tidningsartikeln om henne. I den kallades hon ”långa lappflickan” – det ”artistnamn” som kom att användas om henne i fortsättningen.

När sällskapet – efter att Stina Caisa visats upp i flera orter längs vägen – småningom nådde Stockholm hade ryktet gått före dem, i allehanda tidningstexter som berättade om det väntade spektakulära besöket. En vistext blev det också, där hon beskrivs som ”gigantisk till längd”. I Stockholm förevisades hon i timtal varje dag i ett par månaders tid, något som annonserades i dagspressen. Hon visades också upp för kungafamiljen. Snart gick det också att köpa en teckning av henne. Av den framgick också hennes längd: 3 alnar och 7 ½ tum, det vill säga omkring 1,97 i dagens mått.  

Det skulle inte stanna där. Stina Caisa fortsatte att växa hela sitt liv, emellanåt under svåra plågor. Av berättelserna om henne framgår att hon då och fick skjuta upp resor och ställa in visningar på grund av sjukdom. Hon hade värk och svimmade, hennes ben svullnade, hon spottade blod. Detta framgick av det protokoll som fördes vid en grannlaga läkarundersökning som gjordes i Stockholm.

Men den handlade inte om att utröna varför hon så ofta var sjuk, utan om att läkarna i fråga var nyfikna. De mätte inte bara hennes längd, utan även huvud, händer, fötter med mera, tog hennes puls, fick veta att hon aldrig hade haft mens. De konstaterade också att de rykten om att hon i själva verket skulle vara en förklädd man, var osanna, ”hon är en fullkomligt välskapt flicka”.

Den gången kom inte läkarna fram till någon orsak till att Stina Caisa Larsdotter var så lång och aldrig slutade växa. Men i dag tyder allt på att hon led av den sällsynta sjukdomen gigantism, som kommer sig av att hypofysen producerar för mycket tillväxthormon och orsakar just sådana besvär som hon led av.

Från Stockholm reste Stina Caisa och hennes familj vidare för att människor i andra mellansvenska städer skulle få se henne, innan de återvände hem.  Men redan vintern därpå var det dags för nästa resa. En tysk affärsman hoppades kunna tjäna pengar på att visa upp inte bara Stina Caisa, utan en hel grupp samer. Men hon var den stora attraktionen och fick enligt kontraktet det överlägset största arvodet.

Nu blev det såväl enklare visningar – folk köade och betalade inträde för att bara se dem – till hela föreställningar, då Stina Caisa och de andra förevisade en kåta, sommar- respektive vinterdräkt och skidor, talade samiska och jojkade. Och fortfarande skrev tidningarna regelbundet om henne, både i Sverige och utomlands. Ytterligare en visa kom också, om hennes färder ”till söderns glada, fria werld”.

Resan varade i ett par år och gick ända till Tyskland, med stopp i en lång rad städer i både Sverige och Danmark på vägen. Det hela blev så pass inkomstbringande att Stina Caisa, när hon slutligen hade återvänt hem, kunde köpa ett eget hemman i byn där hon hade växt upp.

Vad hon gjorde under de nio år hon stannade hemma i Malå förtäljer inte historien, men 1851 gav hon sig av på ytterligare en resa, denna gång i sällskap med en annan samisk kvinna. Nu var Stina Caisa 32 år gammal och hade växt ännu en decimeter. De två framträdde på olika platser i Stockholm i några månader innan de fortsatte mot Göteborg, givetvis med visningar i orter längs vägen. Därefter gick färden över Nordsjön. I Storbritannien visade de upp sig i London, Manchester och Dublin innan de steg ombord på ett segelfartyg i Newcastle och for hem.

När Stina Caisa Larsdotter kom tillbaka till Malå 1853 var hon enligt uppgift 2 meter och 18 centimeter lång, växte fortfarande och var sjuk och svag. Ett år senare dog hon i kallbrand och begravdes i Lycksele. Där fick hon dock inte ligga kvar. En läkare med intresse för anatomi lät gräva upp henne och föra skelettet till Karolinska institutet, där det visades för allmänheten i flera decennier framöver, tillsammans med bland annat ett elefantembryo och skelett efter människor med missbildningar. Tills den natt då museilokalen brann ner. Efter det återfanns bara de delar av hennes skelett, från bäckenet och nedåt. Samt hennes stora händer.

Våren 2024 återbördades skelettdelarna till Malå, efter träget arbete av Malå sameförening och dess ordförande Eva Stenberg Arthursson. I maj 2024 begravdes Stina Catharina Larsdotter på Malå kyrkogård under högtidliga former.

INGELA HOFSTEN