Karin Stenberg

Världen står intill en brant. Människor flyr från krig och miljökatastrofer och klimatförändringarna rusar mot en oåterkallelig punkt. Högerpopulismen växer i Europa.

I Sápmi försvinner skogen ut ur skogen, och med den: blodet från hjärtat längs tågrälsens artärer. Staternas behov av mark tycks sakna botten, och rennäringens nödrop drunknar i ljudet av gruvindustrin, vindkraftsindustrin och dånet från vattenkraften i den industriella omställningens namn. Och på samma sätt töms även språket. Det är som om orden inte längre betyder något. Lagar och rättigheter, eller rent sunt förnuft om vi så vill, tycks sakna mening.

Men ibland går det få den svindlande känslan när man läser särskilt skarpa tänkare från förr, att de inte bara levde före sin tid, utan även före vår. Så är det med författaren Karin Stenberg.

Jag ser hennes ord citeras med jämna mellanrum i sociala medier, som ett särskilt stadigt fäste att greppa efter när allt annat tycks kantra.

Under Fosendemonstrationerna i Oslo tidigare i år, de största i Sápmi sedan Alta-saken, skrev författaren Elin Anna Labba på sin Instagram:

”Gáktin vänd i protest och ett citat av Karin Stenberg om någon tycker att demonstranterna i Oslo är för mycket”: Samefolket är ej oförnöjsamt och pockande – dess undfallenhet och brist på självtillit har tvärtom alltid varit vårt folks svagaste sida. Men när nu våra urgamla rättigheter och våra livsmöjligheter hotas, må det ej förtänkas oss, att vi vilja, innan det är för sent, söka göra vår röst hörd.

Unga samer samlades utanför olje- och energidepartementet i protest mot att Norges regering låter landets två största vindkraftsparker, som finns på Fovsen njaarkes renbetesområde, stå kvar, detta trots beslut från Högsta domstolen om att de strider mot mänskliga rättigheter.
- Karin Stenberg är en föregångare till alla de kvinnor som fortfarande står främst i samhällsdebatten, säger Elin Anna Labba. Det är bara titta på vilka som stängde regeringskvarteret i Oslo under Fosendemonstrationerna och vilka som förde Sápmis talan där. Det är skönt att komma från en plats i världen där de patriarkala normerna absolut finns, och i till exempel renskötseln är väldigt dominerande, men det är normer som aldrig riktigt, riktigt har fått fotfäste i vårt samhälle i stort. 

Karin Stenberg föddes 1884 och växte upp på boplatsen Araksuolo, nordväst om Arvidsjaur. Familjen var skogssamer och levde av traditionell renskötsel som kombinerades med småskaligt jordbruk. Under hennes uppväxt var skogssamerna hårt ansatta av staten. En våldsam ”lapp-ska-vara-lapp”-politik bedrevs av länsstyrelsens så kallade lappfogdar, och skogssamer tillerkändes inte samma rättigheter som fjällsamerna vad gäller skola och tillgång till mark. ”Äkta same” var endast den som bevarade de gamla levnadssätten och inte var integrerad i det svenska samhället.

Karin Stenberg lärde sig själv att läsa som barn. Hon utbildade sig senare till lärarinna vilket blev hennes yrke i 40 år. Under hela sitt vuxna liv var hon politiskt drivande i frågor som exempelvis samers rätt till utbildning, detta innan kvinnor fick rösträtt i Sverige.

Hon var ett barn av den tid där kollektivism formades i början av 1900-talet, med framväxande föreningsverksamhet och organisationsarbete, och var med och startade de första sameföreningarna. Hon var även en av grundarna till det första samiska landsmötet på svensk sida i Staare 1918, ett år efter det första mötet i Sápmi som hölls i Tråante.

När jojkaren, aktivisten och renskötaren Jörgen Stenberg som ung började formulera sina tankar var Karin Stenberg en stor inspiration. Fortfarande återvänder han till hennes texter.
-Jag vilar i hennes ord för att få energi, säger han.
Han påminner om att sameföreningarna på Karin Stenbergs tid var den enda plats där dåvarande lappbyarna kunde få ut sina politiska budskap.
- De kunde inte föra sin egen talan eftersom lappfogden var ordförande och drev organisationen. Sameföreningarna var helt avgörande för kampen då, säger Jörgen Stenberg.

Han lyfter också hennes betydelse för den skogssamiska kulturen, bevarandet av Lappstaden i Arvidsjaur, och att hon var en av dem som delade med sig av sina jojktraditioner.
- Den muntliga överföringen av kunskapen upphörde i början av 1900-talet, det krävdes en medvetenhet kring sitt eget och sin kulturs egenvärde att låta sina jojkar spelas in i bevarande syfte. Utan dessa hade de uttrycken till stora delar varit borta idag, säger Jörgen Stenberg som inte tillhör samma släkt som Karin Stenberg, efternamnet till trots, men det finns gemensamma förfäder.

Med hjälp av författaren Valdemar Lindholm skrev Karin Stenberg ”Dat läh mijen situd! En vädjan till svenska nationen från samefolket” (1920), och blev Sápmis andra kvinnliga författare efter Elsa Laula. I boken ansvarar hon ensam för innehållet men orden härrör ur samtal och diskussioner med olika intressegrupper i Sápmi. Stenberg redogör för samefolkets historia i Norden och kritiserar den svenska samepolitiken hårt. Ett genomgripande argument är att samer vill leva, utbilda sig och erkännas som fullvärdiga medborgare i Sverige, förutsatt att ingen ska göra behöva avkall på sin kultur och rennäring.
- Många idag har behov av att framhäva sig själva, men hon lägger verkligen vikt vid att förankra processen genom att fånga upp den breda allmänhetens åsikter för att kunna legitimera de egna idéerna och tankarna, säger Jörgen Stenberg.

Han säger att han saknar den demokratiska metoden idag.
- Egentligen bottnar den i ett samiskt tankesätt, att man rådslår och enas i en åsikt, vilket gör skriften så mycket djupare.

Det är svindlande läsning när Karin Stenberg, cirka 30 år före postkolonialismens genombrott, förklarar skillnaden mellan att bli beskriven ”utifrån och in” och att beskriva sig själv ”inifrån och ut”. Många svenska vetenskapsmän reste under den tiden till Sápmi för att studera samiskt liv, och Karin Stenberg poängterar med humor och ironi att hon inte misstror de tillresta skribenternas välvilja. Problemet är att ”sanningen” om samerna ständigt fastslogs av någon som både saknade kunskaper i det samiska språket och förmåga att lägga det svenska perspektivet åt sidan. 

Jörgen Stenberg menar att Karin Stenberg ställde mer långtgående krav än vad många av dagens samepolitiker gör.
- Hon pratar i termer som samiskt självbestämmande, idag talar man bara om inflytande, det är en stor skillnad. Hon gjorde det i en tid när all skogsrenskötsel söder om Vindelälven hade rensats.

Han drar paralleller till dagens hårt ansatta renskötsel.
- Det är försvinna eller överleva som gäller. Då måste man formulera krav som är tydliga.

Jag ber Elin Anna Labba säga något om arvet efter Karin Stenberg. På vilket sätt är hennes tankar relevanta för den samiska kampen idag?
- Jag har tänkt på om vi hade haft hennes röst nu, i klimatkrisen som vi står mitt i, hur det hade varit. Fler och fler skriver i Sápmi men de politiska texterna är inte så många. Jag saknar dem väldigt mycket. 

Malin Nord