Härjedalsmålet

Markägarna ville att tingsrätten skulle slå fast att samebyarna inte hade någon rätt till vinterbete på deras fastigheter.  2004, efter en knappt 14 år lång rättprocess hade samebyarna förlorat i både tingsrätten och hovrätten. Domen i Nordmalingsmålet 2011 har dock tänt hoppet om att resning ska beviljas.

I målet hade samebyarna bevisbördan och var tvungna att visa att deras vinterbete på de berörda områdena uppfyllde kriterierna för urminnes hävd (att marken ska ha brukats utan protester från andra parter under en period av minst 90 år). Samebyarna hävdade att så var fallet, och åberopade även artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som behandlar minoriteters rätt till kultur, språk och religion. Efter huvudförhandlingar hösten 1995 dömde tingsrätten till markägarnas fördel. Domskälen var främst att kriterierna för urminnes hävd inte var uppfyllda. Samebyarna dömdes också till att betala markägarnas rättegångskostnader som uppgick till fyra miljoner kronor.

Samebyarna överklagade domen till hovrätten 1996. Efter huvudförhandlingar i hovrätten 2001 drog Idre Nya Sameby tillbaka sin överklagan för att göra upp i godo med markägarna. De andra samebyarna valde dock att gå vidare, i hopp om att hovrätten skulle ändra domen och erkänna samebyarnas renbetesrätt på de berörda markerna. Så blev dock inte fallet, utan när domen föll 2002 stod samebyarna återigen som förlorare och med ytterligare rättegångskostnader för markägarna och sig själva att betala. Hovrätten använde Skattefjällsmålet från 1981 som stöd för sina slutsatser. Skattefjällsmålet var en tvist som avgjordes i Högsta Domstolen och som sedan dess haft stort inflytande på både lagstiftning kring rennäringen och på rättsväsendets bedömningar i senare rättsfall. I rennäringslagens första paragraf står det att samernas renskötselrätt grundas på urminnes hävd, vilket skrevs in i lagen efter att HD skrivit detta i sina domskäl 1981.

Domen i Härjedalsmålet överklagades samma år till Högsta Domstolen, som först 2004 beslutade att inte ta upp målet. Samebyarna, som tvingats låna pengar av Samefonden för att täcka rättegångskostnaderna, hade då en skuld som uppgick till nästan 16 miljoner kronor för de 13 år och 7 månader som rättsprocessen hade pågått. De fyra kvarvarande samebyarna valde då att dra den svenska staten inför Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Med anledning av att processen hade varit så lång och att samebyarna tvingats låna stora summor för att kunna betala för rättshjälp ansåg de att de inte hade haft effektiv tillgång till rättsystemet. Domstolen fällde Sverige för den utdragna rättsprocessen, men ansåg i övrigt att rättegången varit rättvis och friade därför staten gällande tillgången till rättshjälp. Europadomstolens makt är dock begränsad och kan inte ändra på nationella domstolars domar, utan endast ställa enskilda stater i den internationella skamvrån samt att utdöma mindre bötesbelopp.

Länge såg Härjedalsmålet ut att vara ett avslutat kapitel, men Nordmalingsmålet som avgjordes i Högsta Domstolen 2011 ändrade rättsläget kring samisk vinterbetesrätt drastiskt. HD sade då att betesrätten snarare skulle grundas på sedvana än på urminnes hävd, vilket gjorde bevisläget mindre komplicerat för samebyarna. Till följd av att jurister bedömt att en resning skulle vara möjlig lämnade Ruvhten Sijte på egen hand in en resningsansökan till HD i juni 2014. De övriga samebyarna i Härjedalsmålet hade sedan tidigare skrivit renbetesavtal med markägarna och har valde därför att inte delta i ansökan. Stora delar av skulden till Samefonden är fortfarande obetald och ytterligare lån för en eventuell process har inte beviljats. Resning sker sällan, men om HD väljer att åter öppna målet kan det få stor betydelse, både för de berörda samebyarna och för den framtida tolkningen av samiska renbetesrättigheter.

Ol-Ánte Sikku