Sockenlappar
Sockenlapparnas ursprung är omdiskuterat. Enligt etnolog Ingvar Svanberg, som har studerat kyrkoböcker och andra arkiv kan man följa flera av dem tillbaka till en skogssamisk befolkning som levde i Mellansverige sedan 1600-talet, kanske långt tidigare. De försörjde sig av jakt och fiske, men hade även renar. Samer och bönder levde sida vid sida och var ömsesidigt beroende av varandra. Samerna var skickliga hantverkare och försåg bönderna med rotkorgar och rep och ibland med att slakta hästar.
Myndigheterna ville dock inte ha människor som flyttade omkring utan deras kontroll, och under 1600-talet försökte man flera gånger tvångsförflytta samerna norrut under förevändning att de var utfattiga och hade lämnat sina hemtrakter i norr för att tigga. Men samerna stannade kvar. 1720 kom en kunglig förordning som sade att samerna skulle tvångsflyttas tillbaka till Lappmarkerna.
Varken samer eller bönder accepterade förordningen, och bönderna anhöll om att åtminstone några samer skulle få stanna. Samerna i Dalarna skrev till kungen och begärde att få bli kvar eftersom de ansåg att både de och deras förfäder var födda i landskapet. Slutligen bestämdes att samerna skulle få stanna, men endast norr om Falun. På motsvarande sätt beslutades att några samer skulle få stanna i Västernorrlands och Gävleborgs län under förutsättning att de var kyrkskrivna och bofasta. Andra villkor var att besöka kyrkan och låta undervisa sina barn i kristendomskunskap. Så föddes systemet med sockenlappar. Sockenlapparna i Jämtland och Ångermanland hade delvis ett annat ursprung, och många av dem härstammade från fjällsamerna.
Sockenlapparna skiljde sig socialt och kulturellt både från fjällsamerna och bönderna trots att de utgjorde en integrerad del av bondesamhället. Sina flesta kontakter hade de med andra sockenlappar, något som syns tydligt i kyrkböckerna vad gäller till exempel giftermål, och de hade ett omfattande nätverk över hela ”sockenlappområdet”.
Sockenlappen antogs vid de allmänna sockenstämmorna. Hans viktigaste sysslor var att betjäna bönderna med att slakta, flå och kastrera husdjur, främst hästar. Andra uppgifter var tillverkning av rotkorgar och annat hantverk. Många sockenlappar var kunniga i läkedomskonst och sades vara ”trollkunniga” och var därför både anlitade och respekterade. Likaså var de ofta skickliga berättare och musiker. Socknen tilldelade vanligen en bit mark åt sin sockenlapp en bit ifrån den centrala bygden; på byallmänningen, kronans eller kyrkans mark. Arkivuppgifterna visar att en del sockenlappar hade några kor och getter och en liten jordlott som de brukade. Andra hade några tama renar.
I mitten / slutet av 1800-talet upphörde systemet med sockenlappar. Böndernas husdjur skickades till slakterier, rep och korgar i moderna material gick att köpa och sockenlapparnas tjänster behövdes inte längre.
EWA LJUNGDAHL