Kåtor och andra samiska byggnader
Byggnader av olika slag är viktiga komponenter i det samiska kulturlandskapet. Kåtan är den traditionella samiska byggnaden samtidigt som ”kåta” är ett samlingsnamn för en mängd olika byggnader. Kåtor har haft skilda funktioner, konstruerats på varierande sätt och tillverkats i olika material beroende på tid och plats.
Grundkonstruktioner är klykstångskåtan och bågstångskåtan. Tillkommer gör åskåtan och mångkantskåtan och alla mellanting mellan de olika typerna.
Olika typer av kåtor:
Bågstångskåtan byggs med bågstänger utgörs av trädstammar, oftast björk, som är naturligt böjda. Sådana böjda björkar kan man finna i en ravin, där snön har tyngt ned nederdelen av stammen så att trädet har vuxit som en krok. Bågstängerna kopplas ihop i par med en tvärgående ”stång” genom hål längst upp i ”krokarna”. Bågstängernas storlek och lutning avgör kåtans storlek. Antalet bågstångspar kan variera, det vanligaste är två par men tre eller till och med fyra par förekommer. Kåtor för förvaring av båtar har till exempel ofta tre bågstångspar eftersom de måste vara ganska långa för att båten ska rymmas. Ibland har bågstångskåtan en påbyggd farstudel.
Klykstångskåtan har som grundkonstruktion tre eller fyra klykstänger som är ihopkopplade med varandra i toppen. Mot stommen lutas ett antal smäckrare kåtastänger.
Mångkantskåtor, eller timmerkåtor, har varit vanliga främst hos skogssamerna samt hos finska och ryska samer. Även fjällsamer har ibland byggt mångkantiga kåtor, men förmodligen är det en yngre företeelse än hos skogssamerna. Kåtorna har en timrad underdel bestående av några knuttimrade varv, antingen som en fyrkant eller med sex eller åtta knutar. Ibland har brädor fått ersätta timmer.
Utifrån sitt användningsområde har kåtornas täckning varierat. Flyttbara kåtor täcktes med skinn, filt eller vadmal och mer stationära kåtor med torv, näver, bark eller bräder. Enklare tillfälliga kåtor eller vindskydd kunde täckas med ris. Byggnadsmaterial har varierat utifrån vad naturen har haft att erbjuda, och tillgång till material har styrt kåtornas utseende. Nere i skogslandet har smäckra granstammar ofta fått tjänstgöra som kåtastänger. Granar är raka och hållbara. Sådana kåtor blir väldigt olika ”kusinerna” till fjälls som är byggda av krokig fjällbjörk.
Gemensamt för de flesta kåtor är att det finns en öppen eldstad, oftast stensatt, i mitten av kåtan och i taket ovanför eldstaden en rököppning. Under första hälften av 1900-talet blev det vanligt att byta ut den öppna eldstaden mot en kamin eller liten järnspis. En nackdel var att det blev mörkt i kåtan när elden stängdes inne i kaminen eller spisen. Lösningen blev att ta upp ett eller flera fönster. Ungefär vid samma tid började en del att lägga in trägolv i sina kåtor.
I kåtor har det bott både människor och djur; getter, hundar, kor och ibland till och med hästar. I andra kåtor har man förvarat sina ägodelar och i ytterligare andra har man rökt kött och fisk. Det berättas att om någon dog i sin kåta så stängde man dörren och övergav kåtan för alltid. En stör sattes för dörren så att andra skulle förstå vad som hade hänt och lämna kåtan ifred.
Till ett viste hörde andra byggnader än kåtor. Bodar och härbren var betydelsefulla och brukade ha rejäla lås. Bodarna byggdes omsorgsfullt för att hålla länge. Ofta lyftes de på ”ben”, antingen en kraftig stolpe mitt under byggnaden eller fyra eller sex stolpar, en bit över marken för att hålla möss och andra djur borta. I vår- och höstvistena fanns bodar för ägodelar som inte behövdes under sommar och vinter. Sådana bodar låg ofta undangömda en bit från övrig bebyggelse för att ovälkomna gäster inte så lätt skulle hitta dem.
Enklare byggnader och ställningar till förvaring och torkning av kött, ost och fisk och för vädring av kläder och skinn finns i många olika utföranden. Ofta har man använt sig av klykstångsprincipen och kopplat ihop flera stänger, ibland med en ”hylla” emellan. Sådana hyllkonstruktioner kan antingen var öppna eller helt eller delvis överbyggda. Förvaringsställningar tillverkades av förgängliga material och idag finns det inte så många kvar.
Det samiska byggnadsskicket är i hög grad präglat av återvinning och principen att ”man tager vad man haver”. Där det finns gott om flata stenar kan de ha staplats på varandra till kallmurade kåtagrunder, eller också har de lagts upp längs kåtaväggen för att hålla torven på plats. Kreativa lösningar och individuella särdrag är vanliga och nödvändiga och man har snabbt tagit till sig nymodigheter. När till exempel tjärpapp blev handelsvara var det många kåtor som täcktes med papp istället för näver – det är betydligt enklare att spika fast tjärpapp än att lägga näver. Men det blir tätare, och varmare!
Samiska byggnader är så mycket mer än kåtor och förvaringsbyggnader. Nybyggen, småjordbruk, stugor, föreningslokaler, kyrkbyggnader och moderna villor kan också räknas in bland samiska byggnader.
De traditionella samiska formerna återfinns ibland hos nya byggnader. Mångkantiga kåtor med timrad underdel – ibland väldigt stora – är idag vanliga som raststugor och samlingslokaler. Även tältkåtor med en enkel flyttbar grundkonstruktion nytillverkas och har många användningsområden. Formerna är traditionella, men material och konstruktion präglas av nytänkande.
Text: Ewa Ljungdahl fil. mag., Arkeologi