Samiskt förhållande till kulturlandskapet
Spåren efter äldre samisk verksamhet är oftast diskreta - det har inte funnits någon anledning att bygga några stora monument, dra gränser eller hägna in platser. Ibland kan en gammal boplats vara så svår att upptäcka att man går förbi den flera gånger innan man till slut uppmärksammar den. Ofta är det bara förändrad vegetation som avslöjar platsen. Det är inte så underligt att spåren är otydliga eftersom man levde på sådant sätt att man inte lämnade några överdrivna spår efter sig.
Kanske gick man runt myren istället för att gå rätt över den, det var onödigt att visa att man hade varit där. Förrådsbodarna sattes upp en bit ifrån själva vistet, diskret, för att inte synas för dem som inte hade där att göra. Det var också dumt att gå samma väg till vistet eller kåtan varje gång, bättre att gå lite olika så att det inte bildades någon tydlig stig. Ofta täcktes eldstaden över när kåtaplatsen lämnades. Eller också tog man bort stenarna som omgärdat eldstaden. Av samma skäl – det skulle inte synas att man varit där.
”Det som jorden har givit det ska den ha tillbaka”
Oavsett om människan livnärde sig av fångst eller renskötsel så har de material som använts till byggnader, kläder och redskap varit naturens egna. Trä, näver, och torv lämnades tillbaka till naturen när byggnaderna övergavs. Enligt gammal samisk tradition skulle byggnader och annat som inte längre användes få återgå till Moder Jord i sin egen takt. ”Det som jorden har givit det ska den ha tillbaka” kan man fortfarande få höra från äldre samer. Man talade inte gärna om det gamla – det skulle ”skrivas in i glemmeboka” som norska samer ibland uttrycker det. Inte minst gravar och offerplatser skulle lämnas i fred och glömmas bort.
Det gamla synsättet - att återlämna och låta det gamla falla i glömska - har idag till viss del förändrats. Idag finns istället ett växande behov av att känna till de gamla platserna, att lyssna till de äldres berättelser, att tala om att man har funnits till. Att rent fysiskt kunna visa på sin närvaro har fått betydelse. Utifrån ett inlärt förhållningssätt som säger att de gamla boplatserna ska vara ifred, att det gamla ska man inte prata så mycket om, kan det vara svårt för de äldre att förstå den yngre generationens intresse för dokumentation av landskap och restaurering av byggnader.
När flera intressen strider om samma marker är det nödvändigt att kunna visa de fysiska spåren efter sin verksamhet, både från arbete, vardagsliv och religionsutövning. Samiska boplatser ligger ofta i orörda miljöer som är sköra och mycket känsliga för slitage. Idag är fjällandskapet ständigt hotat av storsamhällets exploateringar. Storskalig turism, gruvdrift, skogsbruk, anläggande av vindkraftverk och master för mobiltelefoni är några exempel på verksamheter som för all framtid kan ödelägga ömtåliga samiska miljöer. Ibland kräver även rätten till bete att gamla platser letas fram och synliggörs. Många samebyar och enskilda samer arbetar idag därför med inventering och dokumentation av sitt kulturlandskap.
Kunskaperna om det samiska kulturlandskapet är bristfälliga. Det finns flera anledningar till varför det är så. En orsak är att samiska miljöer sällan har prioriterats inom den traditionella kulturmiljövården - det är till exempel bara ungefär trettio år sedan som samiska ”vardagslämningar” som kåtatomter och förvaringsgropar inte ens ansågs vara tillräckligt gamla för att räknas som lagskyddade fornlämningar. Den samiska traditionen att låta övergivna platser vila i frid samt omflyttning mellan samebyar innebär att samerna själva ofta inte har någon kunskap bakåt i tiden om de marker som brukas idag. Man känner kanske till vart far- och morföräldrar vistades, men den äldre historien ligger fördold i marken. En annan svårighet är att samiskan är ung som skriftspråk, ”egna” skriftliga källor är därför sällsynta. Kunskapen har istället överförts muntligen från den äldre generationen till yngre.
Kunskapen om det så kallade immateriella kulturarvet, allt det som inte lämnar några fysiska spår men ändå är så väsentligt för att förstå hur allt hänger ihop, finns bara hos levande människor. För att överföra den kunskapen krävs inte bara att någon berättar, det måste finnas någon som lyssnar och berättar vidare också. Att lyssna på de gamla är idag viktigare än någonsin eftersom dagens äldre renskötare är den sista generationen som kommer ihåg och har egen erfarenhet av den intensiva tamrenskötseln, som minns de gamla flyttningsvägarna. Det är kunskaper som håller på att glömmas bort i dagens motoriserade renskötselarbete.
De äldre har ofta kännedom om de gamla samiska namnen på platser, namn som kan förklara hur landskapet brukades av både människor och djur. Den kunskapen finns inte nedskriven någonstans, den finns endast i människors minnen. Arkiven och den fysiska miljön finns kvar (om miljön inte hinner exploateras förstås), det brådskar inte att besöka dem på samma sätt som det är bråttom att intervjua de gamla. En annan sak är att det inte är självklart att berätta allt man vet – det gamla förhållningssättet sitter djupt.
Samebyars och sameföreningars nyvaknande intresse och engagemang i nedtecknandet av sin historia innebär att det kommer att ställas nya krav på den traditionella kulturmiljövården. Krav på inventeringar, dateringar och ny forskning som institutionerna måste förhålla sig till.
Text: Ewa Ljungdahl fil. mag., Arkeologi