Amanda Kernell gör succe med Sameblod

Trettioåriga Amanda Kernell från Umeå bor sedan många år i Köpenhamn men just nu lever hon mest i en kappsäck. På väg till filmfestivaler, filmmöten och egna undervisningar i filmregi.

Sameblod går upp på biograferna 2017. Den svenska premiären blir på Göteborgs filmfestival i slutet av januari där Sameblod också tävlar om Dragon Award Best Nordic Film som är ett av världens största filmpriser.

Historien om den sydsamiska tonåringen Elle Marja, spelad av Lene Cecilia Sparrock, som efter rasbiologiska undersökningar i skolan flyr det samiska och lämnar Sápmi har berört publiken djupt på flera filmfestivaler.
-Jag kan inte se filmen utan att mest tänka på alla 500 klipp och ljud som vi lagt på, säger Amanda Kernell och skrattar. Men när jag ser den med publik och särskilt med Lene då blir jag också berörd. Och i Venedig var det extra speciellt när samiska delegationen var med och skrattade på helt andra ställen än andra.

Amanda Kernell säger att hon är så tacksam för all hjälp hon fått, inte minst av äldre samer som hjälpt till att fånga trettiotalet. Inte en detalj har gått regissören förbi och hon har fått hjälp med allt från synkrongymnastik och griftetal vid samiska begravningar till hur knivarna och koltarna ska se ut.
-Jag har känt ett enormt ansvar, att se till att allt ska bli rätt. Så rätt det går i alla fall. Sen är det ju fiktion och i slutändan är det viktigast att ge rätt känsla.

Samiska historier berättas oftast i dokumentärfilmer. Sameblod är fiktiv men med riktiga historiska inslag som rasbiologin och nomadskolan och då ställs höga krav på att det ska vara ”rätt”. För att ingen ska bli utpekad har karaktärerna inga efternamn och koltarna tillhör ingen särskild släkt. Amanda Kernell påpekar att det främst är en film om en flickas känslor, kropp och inre. 
-Film är att skapa bilder som förmedlar hur det känns, det ska gå direkt in i magen på publiken. När det lyckas ska den som ser filmen känna sig mindre ensam, känna sig sedd och man kan börja fylla i sig själv, att det speglar det man själv kommer ifrån. 

Nomadskolan och rasbiologin orsakade djupa sår hos många som led i det tysta. Och det vill Amanda Kernell peta i. Hon är inte rädd för känslor och säger att alla filmer hon gjort under tio års tid har inspirerats av och varit kärleksförklaringar till folk i hennes närhet. Hon vill försöka leva sig in i svårigheter som drabbat andra.
-Jag är intresserad av samtal, att prata om det svåra och viktiga saker. Jag har ofta fått höra av äldre släktingar att jag frågar mycket.

Att ta tag i det onda och skrämmande lärde hon sig på sin praktik på Unga Klara under Suzanne Ostens ledning. Amanda Kernell säger att Sameblod är en berättelse om hur man ska vara för att bli älskad och hur mycket man måste anpassa sig. Hon pratade mycket med de medverkande barnen om vad som gör ont att höra och vad de är rädda för.
-Det är en film med flera lager. Om assimilering, längtan och kolonisering av hjärnan. Vad har hänt med oss och vår syn på oss själva och vårt värde? Det handlar om kroppen, skam och stolthet. Att vilja vara någon annan och att ta avstånd från sina syskon, säger Amanda Kernell.

Filmen spelades in 2015, under 35 intensiva dagar i Västerbotten, Norge, Uppsala och Stockholm. Dagar som var präglade av samtal, känslor och ett prövande som gav en känsla av samhörighet och Amanda Kernell hoppas att filmen också ska ha en samlande effekt på det samiska samhället.
-Vi är splittrade på så många sätt och det är det fina med konst och kultur som kan samla folk.

Filmen har väckt ett intresse för samer. Sveriges svarta koloniala historia är okänd för många liksom att Sverige ens har en urbefolkning.

Och på festivalerna förvånas man över att Amanda själv är same. Att se en kvinna från ett urfolk som regissör går inte riktigt ihop med folks föreställningar.

På frågan hur hennes samiska identitet har påverkats av att göra filmen så förklarar hon att under filmarbetet ligger allt fokus på att maximera skådespelarnas potential.
-Då utplånar jag hur jag känner omkring saker i mitt privatliv och fokuserar på karaktärernas liv, historien och konstnärliga val och metoder.

Men inspelningarna blev ibland känslosamma. Särskilt i en avskedsscen när barnen ska skickas till nomadskolan.
-Många har berättat för mig hur föräldrarna vände bort blicken eller bara gick. Föräldrarna ville inte visa sig svaga inför barnen, tänker jag,men barnen trodde ju att föräldrarna inte brydde sig. Men i filmen bad jag Elle Marjas mormor, som också är hennes riktiga mormor, att visa sin sorg istället. Det gjorde hon och då bara brast det för alla. Halva teamet grät.

Att vara både manusförfattare och regissör kräver professionalism. När manuset är färdigt och regiarbetet börjar måste hon läsa sin text med nya ögon och stryka det onödiga.
Sedan manuset skrevs har mycket hänt i Sverige och världen som påminner om trettiotalet.
-Det är obehagligt men desto viktigare att man kan spegla sig i historien, säger Amanda Kernell.

Sameblod handlar också om det samiska språket, att lämna det, komma tillbaka och ett språk man aldrig fått tala.
-Det har känts enormt viktigt att berätta om känslospråket.

Sameblod har öppnat dörrar, både för regissör och skådespelare. Amanda Kernell har börjat skriva på ett nytt hemligt manus. Och Hollywood har imponerats av Lene Cecilia Sparrocks unga kvinnoporträtt.
-Många tycker att Elle Marja är så stark och jag får frågor om hur jag kommit på en sådan karaktär. Men det är ju inte konstigt för mig, många kvinnor i min släkt är precis så starka och beslutsamma, säger Amanda Kernell.

ANN-HELÉN LAESTADIUS