Johan Turi
Den första bok som gavs ut av en samisk författare var Johan Turis Muitalus sámiid birra. Boken är en berättelse om de renskötande samernas liv i början på 1900-talet.
Där finns även en stor mängd berättelser om samisk folktro, folkmedicin, och om kontakter med andra nordiska folk. Boken är illustrerad med teckningar som Turi själv har gjort. Boken blev utgiven som parallellutgåva på samiska och danska år 1910. Då synen på samerna under denna tid inte alltid var enbart positiv så ville Turi sprida kunskap om de verkliga förhållandena. Boken är den första skrivna informationen om samer för svenskar, skriven av en same. Turis kommentar till den på den tiden ständiga frågan om samernas härkomst var enkel men glasklar:
"Man har inte hört...
...att lapparna skulle ha kommit hit någonstädes ifrån. Lappen har varit en urgammal invånare överallt här i Lappland och då lappen fordom bodde här vid havskusten, då fanns det inte en enda annan inbyggare vid havskusten och då var det lapparna gott att vara. Och lapparna ha också fordom bott överallt på den svenska sidan. Då fanns det inte bönder någonstädes; lapparna visste inte av att det fanns andra människor än de själva.”
Politisk pamflett
I ett avsnitt beskriver han sitt folk som ”samelands okända varelser”. Avsnittet kan tolkas som en politisk pamflett mot en omvärld som utan kunskap om samernas liv koloniserar och värderar deras land och liv. Turi levde i en miljö där renskötsel var det enda tänkbara. Av olika skäl slog han sig dock ner vid Torneträsk där han ägnade sig åt jakt och fiske. Trots att han inte fått någon riktig skolutbildning och ännu mindre lärt sig skriva på samiska så ”uppfann” Turi sitt eget skriftspråk. Hans författarambitioner blev verkliga då han sammanträffade med danskan Emilie Demant Hatt. Det var hon som entusiasmerade och hjälpte honom med skrivandet. Hon översatte även boken till danska. Efter detta blev den översatt till tyska, engelska och svenska.
”Sameland är det land...
...där det finns sådana varelser som människan inte riktigt känner till, eller hur de bärgar sig. Men man vet att det någonstans finns billiga varelser som kan leva i marker där andra inte kan. …”.
”... om dessa varelser hade en hövding som visste hur de får lida så skulle han genast köpa dem mera marker. Men då de inte har någon hövding så måste de leva under stora umbäranden fram till sin död. Och om man tänker på detta så är detta väldigt sorgligt…”.
Den samiska musiken, jojken, var på den tiden illa sedd av omgivningen, speciellt av kyrkans företrädare som ansåg att jojken var något som den onde gett samerna. För Turis del var saken inte riktigt så enkel:
”Den lapska sången...
...kallas jojkning. Det är en konst att minnas andra människor. Somlig minnas i hat och minnas i kärlek, och andra minnas i sorg. Och dessa sånger begagnas också om vissa trakter och om djur, om vargen och renen och vildrenen.”
Johan Turi skrev ytterligare två böcker: Sámi deavsttat – samiska texter (1920) och Duoddaris – från fjället (1931). Johan Turi levde mellan 1854 och 1936.