Anders Sunna
Den samiska konsten har varit alldeles för undfallande och opolitisk. Det menar konstnären Anders Sunna som skildrar sin egen bakgrund med ett ohöljt raseri.
– Om jag inte haft en bra uppväxt trots allt, hade det kanske blivit militanta handlingar i stället för konst. Genom konsten kan jag utöva mina aggressioner. Den har räddat mig och kanske andra, säger han.
Anders Sunnas konst lämnar ingen oberörd, vare sig man är same eller svensk. Hans tavlor i collageteknik, tjocka färglager med inslag av graffiti och tryck skildrar ett samhälle präglat av rasforskning, kolonialism, tvångsförflyttningar och förtryck. Där statsmakten personifieras av anonyma brunskjorteklädda tjänstemän med armbindlar eller en stiliserad landshövding med dollargrin. Där gruvnäringens maskiner ser ut som hotfulla svarta stridsvagnar som intar renbetesmarkerna eller polismakten med våld tvingar bort renskötare.
Eller där en traditionell samisk träpulka, en ackja, blir en installation fylld med sprängsten och dödskallar och får namnet Kolonialism Resources AB.
– Det har kommit fler samiska konstnärer som börjar ha lite åsikter, om markexploatering till exempel. Tyvärr tycker jag att de kan gå på hårdare än vad de gör. Men kanske är jag avtrubbad av min egen konst, säger Anders Sunna.
Han har sin ateljé i en liten trång källarlokal i Vännäs, samhället där han bor med sin fru och lille son.
Utgångspunkten i konsten är oftast hans egen släkts historia. Egentligen är Anders Sunna från Pajala och Sattajärvi koncessionssameby som familjen varit med om att bygga upp i generationer. Där driver far, bror och andra släktingar vidare en 40-årig kamp för att återigen få tillhöra samebyn och äga den renskötselrätt som de enligt länsstyrelsen i Norrbotten inte längre har.
Det är en brinnande konflikt mellan familjen Sunna på ena sidan och länsstyrelsen i Norrbotten och skötesrenägare i Sattajärvi koncessionsameby på andra sidan. Den tar sin början i och med den nya rennäringsslagen från 1971 då skötesrenägarna fick mer makt i förhållande till samebyn.
När familjen inte ville ta hand om renarna på skötesrenägarnas villkor blev den fråntagen sin renskötselrätt och en ny koncessionsinnehavare utsågs. Orättmätigt enligt familjen Sunna som inte ansett sig vara skyldig enligt lagen att ta hand om koncessionsrenarna.
Genom årens lopp har det varit bråk, knivskurna bildäck, polisingripanden, stängselbyggande och krav på avslaktning. Familjens renmärke är avlyst, men man har fortfarande renar kvar i området.
– Allt har vinklats på att det är vi som är bråkiga och inte lyder staten, men vi vet att vi har rätt så vi behåller renarna. Det är svårt att få tillbaka något man förlorat annars. Men vi är helt utanför systemet, vi får ingen rovdjursersättning utan vi får klara oss bäst vi kan, säger Anders Sunna som menar att staten med länsstyrelsen i front är det största problemet i konflikten.
– Historien upprepar sig hela tiden. Det är ingen skillnad i dag jämfört med hur det har varit.
Redan som tonåring hade han sin första utställning i Pajala och med åren har hans konst blivit allt mer politisk. Tonläget höjs steg för steg.
– Jag tycker att det är intressant att prova hur långt man kan gå. Det finns de som tycker att jag inte ska vara så brutal, att jag ska tona ner målningarna. Men svenskar i allmänhet vet så otroligt lite om samer att man måste vara övertydlig för att budskapet ska gå fram.
Det är inte alla som uppskattar hans konst. Under första åren på Konstfack fick han höra av en gästföreläsare att han inte kunde måla och att han skulle ägna sig mer åt globala frågeställningar. Han fick också ägna mycket tid åt att förklara sin bakgrund.
– Och det finns folk från sametinget och gamla lappfogdar som vägrat ta i hand eller gått ut från utställningen. Man får vara som teflon ibland och inte ta åt sig. Det är inte för deras skull jag målar utan för min egen. Genom konsten kan jag utöva mina aggressioner, säger Anders Sunna.
Hans konst blir de facto allt mer uppmärksammad. Flera gånger har han hängt ut på Liljevalchs vårsalong, och sommaren 2013 finns han med på Luleås internationella konstbiennal. Nästan på hemmaplan.
Han vill väcka till medvetande.
– Den samiska konsten har fastnat i den romantiserade bilden av livet från förr. Det är det som säljer, något som turister vill ha. Jag målade också så som tonåring. Det ger pengar, men för min del ger det inget för själen. Men för andra kan det ju vara ett sätt att må bra och det accepterar jag.
Fotnot: Skötesrenägare är markägare, arrendatorer eller brukare av mark utan samiskt ursprung som äger renar.
Camilla Andersson
