Sagor och sägner
Samisk berättartradition är starkt knuten till livet och naturen i Sápmi.
De samiska berättelserna, myterna, sagorna och sägnerna, kan utspela sig i en välbekant omgivning eller i en annan värld. Det är sägner och sagor om människor, djur och väsen. De kan handla om tjuder och nåjder och om stallo. Det är berättelser om dödsvarsel, spöken, döda barn och de underjordiska. Det är berättelser som förklarar världens skapelse och berättelser om stjärnorna på himmelen. Det finns sägner som har anknytning till bestämda personer eller platser.
En gestalt som återfinns i berättelser i hela det samiska området är Stallo. Stallo är stor, stark och dum och de flesta berättelserna om Stallo handlar om att han tillfångatar samer för att äta upp dem, men samerna lyckas med sin list lura sig fria.
Tjuderna var rövarband som kom på härjningståg bland samerna och plundrade, brände och dödade. I vissa områden kallas de för karjela, karelare. Berättelserna handlar om hur samerna med list lurar rövarbanden och lyckas undkomma dem.
Många berättelser handlar om djur, fåglar och fiskar. Det finns sägner som berättar om hur djuren fick sina särskilda egenskaper eller förhållandet dem emellan. Fåglar kan varsla om död och berättelserna handlar då om hur människorna klarar sig när de hör eller möter en sådan fågel.
Det finns berättelser om spöken eller vålnader som t.ex. ähpár, som är våldnaden efter ett barn som blivit dödad av sin mor. Ett sådant spökbarn gråter och skriker och vill ha ett namn. Berättelserna handlar om hur människor möter ett sådant barn och blir tvungen att döpa barnet.
Rávga är en drunkad människas skugga, som lever i en sjö eller bäck. De ansågs som mycket farliga, eftersom de försökte dra ned de levande till sig i vattnet.
De underjordiska, ulda eller gadniha, ser ut som människor och flyttade med sina renar, som samerna. De kunde byta ut sina barn mot människornas barn. Därför var det viktigt att döpa barnet så fort som möjligt och lägga till exempel en psalmbok eller metallföremål i vaggan.
På sydsamiska kallas de underjordiska för saajve och ser ut som människor, men det fanns inga problem i deras land, där rådde stor lycka och rikedom.
Några samiska berättelser:
Renen och haren
Förr var renen och haren kusiner och de bodde båda hos människorna. Haren sa till renen: Min husmor är elak och slår mig med mjölkstävan. Men renen sa: Min husmor är snäll och slår mig aldrig. Då hoppade haren till skogs, men renen stannade kvar hos människorna.
När Stalo skulle leka blindbock
En gång var Stalo och hälsade på några samer. Då bestämde de att de skulle leka blindbock på isen och Stalo skulle vara blindbock. Men då hade samerna huggit upp en vak i isen och när det hade bundit för ögonen på Stalo sprang barnen runtomkring honom och ropade: Farfar, farfar, kom hit! Då sprang Stalo efter och trillade ner i vaken och kunde inte komma upp igen.
Sagan om hur björnen blev utan svans
Björnen och räven möttes en dag på isen nära en vak. Räven höll just på att äta fisk som han stulit från samernas boplats. Då frågade björnen: Varifrån har du fått fisken? Räven svarade: Ned i den vaken stack jag min svans. Då satte sig också björnen med sin svans ned i vaken. Räven sa:
- Låt den vara riktigt länge i vattnet så att fiskarna fastnar. Björnen satt så hela natten med svansen i vaken, för att fiskarna skulle fastna riktigt bra. Räven höll sig i närheten. På morgonen ropade räven till samerna:
- Se björnen gör en konst i vaken! Då blev björnen rädd och hoppade upp och ryckte samtidigt av svansen som frusit fast i isen. Så blev svansen kvar i vaken och från den tiden är björnen utan svans.
(Fritt efter berättelse i Norrbotten 1924. Lasse Åstot berättade för Harald Grundström, som skrev ned berättelsen.)
När tjädern friade till svanen
Tjädern friade till svanen. Då sade svanen till tjädern:
- Inte hinner du följa mig till havet. Då blev tjädern sorgsen. Men svanen tog av sitt vita dun under vingarna och gav åt tjädern för att trösta. Därför har tjädern idag vitt dun under vingarna. I samma veva kom en tjäderhöna flaxande förbi. Då sade tjädern:
- Det är väl lika så gott att jag tar henne till min fru.
(Hämtad ur Torkel Tomasson: Några sägner, seder och bruk upptecknade efter lapparna i Åsele och Lycksele lappmark samt Herjedalen 1917.)