Kitok krossar genregränserna ”Utan musiken finns jag inte”
Han är artisten med många skepnader som flyttat från Paradise Jokkmokk till Stockholm och Söder. Magnus Ekelund eller Kitok som han kallar sig får nu ett till alias när han startat rockbandet Ghost Boys.
– Jag var länge trött på rock. Men nu har det gått varvet runt. Nu har jag sett så många coola avantgardistiska brudar med laptop på scenen, som kanske saknades för tio år sedan. Men nu längtar jag efter riktig rockmusik igen. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.
Redan som barn drogs Magnus till tonerna av musik. I tonåren var replokalen favoritstället. Magnus har goda minnen av deras favorithak, en gammal bondgård där han och hans kompisar skapade musik.
– Jag tycker det har varit en fördel att växa upp i Norrbotten. Man tvingades vara driven och göra mycket på egen hand, allt från att skrapa ihop utrustning till replokal och studio, till att lära sig många instrument och skriva låtar. Jag är inte uppvuxen i någon kulturell familj så jag är till stor del självlärd.
Redan i tonåren visste han vad han ville använda sin kreativitet till. Han skulle bli artist. Och han var inte rädd för att säga det öppet heller, minns han.
– Många vuxna skrattade nog till och tänkte “Ja, ja”, när jag sa att jag skulle bli artist, berättar han. Det fanns ju liksom inte på kartan i Jokkmokk, tillägger Magnus.
– Det är tur att jag inte föddes 100 år tidigare. Jag vet inte vad jag gjort då. Kanske varit gycklare eller nått. Jag är tacksam att jag är född i en tid där jag har möjlighet att jobba med musik. Det är för det mesta askul att hålla på. Även om det är tungt ibland så är det alltid givande. Musiken är som en låga i mig som aldrig slocknar. Utan den så finns jag inte.
Som ung hann Magnus Ekelund, 36, med att testa många stilar och avverka flera band. Musik gavs ut under namnet Elmo och Magnus Ekelund & Stålet, men de var först som 27 åring som han hittade sin egen stil.
– Med Kitok och plattan Paradise Jokkmokk kände jag att jag hittade min egen grej. Jag brukar säga att det var då jag debuterade. Även fast jag redan hade medverkat på sju album. Och det märks ju att även andra tyckte så, eftersom jag fick så mycket uppskattning. Artistnamnet kändes naturligt då det inte bara är ett artistnamn. Det är även ett bra sätt att visa att jag är same, berättar Magnus Ekelund.
Den låten har idag över åtta miljoner streams och har sålt guld och platina. Musikguiden i P3 beskrev honom som “Beastie Boys men på svenska”. Själv berättar han att han är hundra procent svensk men även hundra procent same.
– Förut tyckte jag att det var jobbigt att söka min identitet. Alla hade en åsikt om den gjorde att man tvingades analysera. Vissa i släkten från “den tysta generationen” känner sig inte som samer, medan andra gör det. Men idag har jag landat i att jag är 100 procent svensk och 100 procent same, säger Magnus, som dock inte tagit tillbaka sitt samiska efternamn. Juridiskt heter jag fortfarande Ekelund, men som artist har jag pappas namn.
Hans samiska arv är något han är stolt över men samtidigt inget han vill överdriva för kommersiell vinning. Det måste kännas naturligt. Han har uppträtt iförd sin samedräkt på tillfällen då det känts rätt, till exempel på Stureplan under den sjätte februari-firande och hans kropp pryds av tatueringar som föreställer den samiska solguden och en samisk trumma.
Sedan 2014 har det blivit tre album för Kitok med låtar som Norrsken i baren, Snömannen och Låt det ba va. I den sistnämnda tar han ett mer ingående grepp på sitt samiska arv.
– Jag tycker det är provocerande att till exempel vissa journalister som jag möter förväntar sig att jag ska vara professionell som en historiker gällande mitt ursprung. Det är intressant och mäktigt men jag är ingen akademiker eller historiker. Jag gör musik och ofta innebär det att jag gräver där jag står. Men same är något jag bara är. Ta till exempel Beastie Boys, tre judiska killar från New York. Dom bara är vilka dom är, och dom gör det dom gör. Det räcker för att få mig intresserad. Förutom med vissa undantag, som typ Bikini Kill och The Make Up är det sällan som renodlad aktivistisk musik slår an något i mig. Men det där handlar ju egentligen bara mer om vem man vill vara som artist.
I låten Låt det ba va rappar Kitok: ”Jag är lapp, lägst i rang här i Norrbottens inland, frågar du mig är det inte okej att bli misstagen för en vit man, när det var dom som tog vårat arv, och gjorde att mamma och pappa fick vitare namn…”.
Magnus Ekelunds syftar på släktingar som valde bort Saulo och Kitok i förmån för svenska efternamn. Själv gick han på den svenska skolan medan några av hans halvsyskon gick på sameskolan i byn.
– Det är staten som splittrat oss samer och nu ska vi på individnivå själva ta tillbaka vår historia. Det är ett för tungt ok att bära.
Idag spirar kärleken i Magnus etta på söder där han bor med sin flickvän och producerar musik både för solokarriären med Kitok och i sitt rockband Ghost boys. Han berättar att artistlivet har många skepnader. Från turnélivet, som kan vara väldigt intensivt, till att spendera tiden helt själv och som nu när han jobbar med att få fram nytt material.
– Jag har lärt mig att man måste jobba som fan. Det publiceras flera tusen låtar om dagen bara i Sverige, så konkurrensen är stenhård. Jag skriver mycket och ibland känner man att något av det man har skulle kunna tränga igenom bruset. Mitt mål är att få dem som lyssnar på min musik att känna att de får gå in i en annan värld, och glömma vardagen lite. Typ som att spela ett flipperspel.
Vad är det svåraste med att vara artist och låtskrivare?
– Text är det värsta jag vet. Jag tycker det är så jobbigt. Jag vill att språket ska vara kitschigt på rätt sätt. Men melodierna hänger som i luften, så dom är bara att plocka ner.
Vad kan dina fans förvänta sig av dig i framtiden?
De kommer nya låtar med Kitok. Med Ghost boys kommer det komma två tre låtar i oktober för att sen följas av ett album. Tänk om man skulle få möjlighet att spela ute i europa. Det hade varit så kul.
Lars-Ola Marakatt