Jojkslam - en riktigt hit

- Att jojka handlar om glädjen i att uttrycka sig, säger Jörgen Stenberg, en av Sápmis stora jojkare på svensk sida.
 

Det var Ubmejen Biejvieh som hittade på jojkslam för nästan 15 år sen, inspirerade av poetry slam. Länge var jojken inte scenkonst. Den svenska överheten försökte förbjuda den. I renskötseln, på fester och i goda vänners lag har människor förstås fortsatt jojka. Och nu lever jojken både i vardagen, på skivor och på stora konsertscener världen över. 

- Jojk ska höras. Jojk är faamoe (sydsamiska för power), ropar kvällens konferencier Johan Sandberg McGuinne, också han jojkare.
 

Snabbt anmäler sig tio tävlande och fem jurygrupper som får en bunt A4-papper och pennor för att skriva poäng 0-10. Till tredje omgången, finalen, ska det vara tre kvar. 

- Jojkslam ska vara lättsamt från början till slut. De som aldrig någonsin har uppträtt som jojkare har sin stund nu, säger Jörgen Stenberg, en av Sverige mest kända jojkare. 

 

Efter samisk rap med Duolva Duottar börjar så omgång ett. Alla jojkar a cappella. Om jojkaren Simon Issát Marainens första jojk säger Jörgen Stenberg:

- Den var narrativ, ett berättande som man förstod även om man inte fick med sig orden. 
 

Aanta Bergkvist säger vid bordet att han bara kan en jojk. Han kör den:

- Han måste få bra poäng. Den berörde mig på djupet. Man kände att jojken betyder mycket för honom, säger Jörgen. 

 

Att jojka är att berätta. Allt mellan sång, ord och det som påminner om strupsång kan vara jojk. Nuförtiden är det många som inspireras av modern jojk när de lär sig, till exempel Jon Henrik Fjällgrens (Melodifestivalen 2015 och 2017), berättar Jörgen Stenberg:

- Det är bra med mångfald. Samtidigt inte så bra om folk tror att det är så traditionell jojk låter. 

 

Så visar det sig att den expertkommentator som samer.se bjudit in inte kan hålla sig från att själv vara med. Han säger att hjärtat bultar, att han är nervös varje gång han ska upp på en scen.

- Han har sådant djup i rösten, är så kraftfull, säger Aanta med förtjust beundran. 
 

Jörgen Stenberg själv vill inte berätta vad jojken handlar om. Det var egentligen inte en festjojk. Han jojkade sorg och saknad, och går vidare till omgång två. 

 

Om de andra i första omgången säger han ”en klassisk jojk från vidda, svårt skilja den från andra, jag blir inte berörd”, ”lite inåtvänt och nasalt, ingen kontakt med publiken” och om jojken om släktingen som inte är så bra att på att flirta på marknaden, men försöker: ”det är också en väldigt känd jojk, som här berör mig, när hon använder ord ger det också mer förståelse”.

Publiken diggar, klappar energiskt och ropar uppskattande. Nästan alla har kolt. 

- Tänk att vara på krogen och det är bara saemieh. I Östersund! ler Aanta stort och går också han vidare:

- Oj, nu måste jag improvisera, vad ska jag tänka på? Renarna?

- En tröst är att allt är rätt, det är ens eget uttryck, det kan ingen säga något om, säger Jörgen.

- Ja, jag ska gå all-in, säger Aanta.

- Jag funderar på att köra farsans jojk. Det blir mer personligt när man kör utan band men man vill ju inte stå på scen och grina, säger Jörgen. 

 

- Vår idé när vi kom på jojkslam var att visa alla att jojken lever, att den är glad och tillhör alla, utan att vara trams, säger Eva Conradzon, projektledare för Samiska veckan i Umeå och minns året då artisten Marius Billy från Congo/Mälardalen deltog med en traditionell pygmeisk yé-yé. 

 

I sista omgången är uppdraget att improvisera på temat biebmu (mat). Jörgen ger sig på en ekorrsoppaoch kommer tvåa. Aanta jojkar matrenen, alltså den han slaktar till sig själv, och kommer trea. Vinner gör Simon Issát Marainen som väver in stora tuggor, halsar ur en fiktiv flaska och avslutar hela sitt nummer med en jojkadprydlig rapning.

 

Pia Sjögren