Nils Nilsson Skum
Skum föddes en aprildag år 1872 i en tältkåta på Ciuruduottar. Hans familj var renskötande nomader, deras liv var en ständig flyttning mellan renarnas olika betesmarker. Hans föräldrar hade flyttat från norska Guovdageaidnu och var på väg till trakterna väster om Gällivare.
- Jag var rik, vår renhage var full, och min gumma var rund som jag. Så kommenterade Nils Nilsson Skum en av sina bilder på en renhjord.
Nils Nilsson Skum dog den 27 december 1951, 78 år gammal. Han lämnade efter sig ett stort arv - de nomadiserande samernas liv i text och bild. Ett otal tavlor finns i dag på museer och i privata samlingar. Skum föddes en aprildag år 1872 i en tältkåta på Ciuruduottar. Hans familj var renskötande nomader, deras liv var en ständig flyttning mellan renarnas olika betesmarker. Hans föräldrar hade flyttat från norska Guovdageaidnu (Kautokeino) och var på väg till trakterna väster om Gällivare. Det var dessa skogar och fjäll som blev Skums vidsträckta hem.
Ristade med kol
På renskinnet i eldens sken ristade han med brända björkrispinnar sina första bilder på små näverbitar. Liggande på renskinnet läste hans morbror ur Bibeln, det var så Nils lärde sig tyda bokstäver. Som ung blev hans arbete att sköta renar, en årligt återkommande vandring, där ingen dag var den andra lik. Med tiden växte hans renhjord, men också hans intresse för att skapa bilder. Som självlärd skapade han sin egen stil med de material som fanns till hands. Han ritade och målade på allt material han kom över, med de verktyg som fanns till hands. Under åren ritade han mer än 3000 teckningar, alla skildringar från hans liv som renskötare och nomad.
Eftersom arbetet med renarna tog all hans tid blev det inte förrän sent i livet som han fick mer tid att ägna sig åt konsten. Han var inte längre ung då han ”upptäcktes” av omvärlden. Hans stora bildverk Sáme siida – samebyn, är ett stort dokument över de renskötande nomadernas liv. Boken består av några hundra scener tagna ur en renskötares minnen, alla med förklarande kommentarer.
Alla material
Förutom att måla och teckna arbetade han med en mängd olika material, allt från traditionell sameslöjd till skulpturer. Han tillverkade alla de bruksföremål som behövdes i en nomadfamiljs hushåll. Hans knivar var rikligt utsmyckade, ofta med inristade bilder av olika händelser.
Efter två nödår, då merparten av familjens renar svalt ihjäl, lämnade han renskötarlivet och slog sig ner i Sjisjka. Hans möten och resor med omvärlden var inte alltid positiva. Efter att själv, tillsammans med en grupp samer, ha varit utställningsföremål på en mässa i Berlin var hans kommentar:
- Man halkar så lätt på världens hala golv.
Världsutställningen i Paris
1937 var hans bilder med på Världsutställningen i Paris. Det var efter detta som Skum blev känd för en vidare krets och även internationellt. Efterfrågan på hans alster ökade i takt med att hans hälsa sviktade.
Hans bilder samlades efter många turer i boken Valla renar, som utkom först efter hans död 1955. I boken beskriver han hur den traditionella formen av renskötsel bedrevs. Med hjälp av bilder och kommentarer får läsaren insikt i hur de nomadiserande renskötarna bedrev renskötsel. Bakgrunden till att Skum skapade boken var att han såg hur den gamla formen av renskötsel var på väg att försvinna och ersättas med en extensivare form. I dag finns Skums verk spridda över hela världen. Många av hans bilder finns dock samlade på Nordiska museet, Gällivare kommun och hos LKAB i Kiruna.