Föregående Nästa

I samiskan finns ord och begrepp som inte finns i andra språk som behandlar naturen och de traditionellt samiska näringarna. Foto: Patrik Trädgårdh

Lättläst version av sidan

Ett språk med djupa rötter

Språken i Europa tillhör olika språkfamiljer. Språkens utbredning är ett resultat dels av olika folk- och språkgruppers vandringar och bosättningar, dels av språkförändringar för att man blivit utsatt för påverkan utifrån. Områden med farbara kuster och älvar har underlättat kontakter och språkligt utbyte.

En gång bodde samer förutom i norra Norge och Sverige även större delen av Finland och Karelen. Historiska dokument och samiska ortnamn vittnar om det ursprungliga områdets yttre gränser.

Samiskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen. Finska, estniska, liviska och ungerska tillhör samma språkfamilj och är alltså släkt med varandra. Till samma grupp hör också några andra, för oss ganska okända språk, som talas av folk ända bort till Uralbergen i Ryssland, till exempel udmurtiska, mordvinska, mari och komi.

Finska och samiska härstammar troligen från ett gemensamt samiskt-finskt urspråk som talades för ca 4000 år sedan. Ur detta språk utvecklades ur-finska och ur-samiska för cirka 3 000 år sedan.

Samiskan antas ha varit ett ganska enhetligt språk vid den tiden, men senast på 800-talet e.Kr. tror språkforskare att uppdelningen mot olika dialekter var ett faktum.

Lånordsforskningen är ett slags språklig arkeologi som kan lära oss mycket om olika folkgruppers kontakter med varandra.

Några samiska låneord i svenskan:

Härk 'kastrerad rentjur'
Kosa 'kopp'
Jokk 'bäck'
Vaja 'renko'
Akkja 'släde för ren'
Pulka 'samisk släde, typ av akkja'

Lingvister tror att sydsamiskan har en något annorlunda historia. En teori är att den har sitt ursprung från en tidig invandring söderifrån in på den skandinaviska halvön. En grupp samer kan ha vandrat in i Skandinavien norrifrån och en grupp söderifrån. Sedan möttes de igen minst tusen år senare. Det skulle förklara varför de samiska språken är släkt med varandra men ändå har utvecklats så olika.

Sydsamiska saknar till exempel stadieväxling, vilket både finska och övriga samiska språk har. (Stadieväxling betyder att en konsonantgrupp inne i ordet växlar mellan en trycksvag och en tryckstark stavelse, t ex att pm /Sápmi/ växlar med m /sámi/.) Däremot har sydsamiska en väl utvecklad vokalism som skiljer sig från de övriga samiska språken. Det finns både arkeologiska och lingvistiska tecken som stöder denna teori.

Kolonisationen har utplånat mycket av Norrlands samiska förflutna. Genom språklig forskning kan vi återupptäcka Norrlands tidiga historia. Om man studerar kartan märker man att inlandet täcks av samiska namn på platser, berg och sjöar. Även ortnamn som Luleå, Skellefteå och Umeå har samiskt ursprung även om vi vanligtvis inte tänker på det.

De stora norrlandsälvarnas svenska namn går i de flesta fall tillbaka på samiska motsvarigheter. Om inte samerna hade varit vid kusten när svenskarna kom, hade vattendragen naturligtvis fått svenska namn. Nu benämns älvarna på ett sätt som är tillrättalagt för att passa svenskt uttal. Ett exempel är Skellefteå (Skellopta på 1200-talet) som kan härledas från sydsamiskans "syöldahte". Luleå härstammar från lulesamiskans "luleju". Ett avslutande å har lagts till senare på dessa ortnamn.

Dagens språksituation

I dag påverkas språksituationen för samiska genom inre omflyttning och majoritetsspråkens dominans.

Under de senaste decennierna har tiotusentals nya ord kommit in i samiskan, både inlån och nybildningar. Några exempel: sihkkel - cykel, mánáidgárdi - daghem (ordagrant "barnagård"), dihtor - dator.

Ett språk utvecklas hela tiden i takt med samhället och dess behov. En naturlig tvåspråkighet finns av förståeliga skäl hos alla samisktalande personer.

I de länder där det bor samer har ju skolans undervisning alltid utgått från majoritetsspråken.