Samerna och staten
Det dröjde ändå in på 70-talet innan staten började tala om samerna som ett ursprungsfolk. 1998 bad dåvarande sameminister Annika Åhnberg å regeringens vägnar samerna om ursäkt för hur staten behandlat dem genom historien. Den ursäkten har inte lett till någon politisk kursändring.
Den första renbeteslagen antogs av Sveriges riksdag 1886. Det var en särlagstiftning som krävde att de samiska rättigheterna definierades. Föreställningen om den nomadiserande samen som en "riktig" same innebar att civilisation och renskötsel inte gick att förena. Nomaderna måste därför särskiljas från övrig befolkning för att den genuina renskötselkulturen skulle bevaras. Under parollen "lapp ska vara lapp" omorganiserades skolväsendet.
Flyttsamernas barn skiljdes från övriga barn, även från samebarn som var samer men inte nomader (nomadskolereformen 1913) och skulle gå i nomadskola. De samer som blev bofasta räknades inte som "riktiga" samer och uteslöts från särrättigheterna i renbeteslagen. Under 1930-talet och framåt slogs fler renskötande samer ut från renskötseln, främst på grund av tvångsförflyttningar och nödår. Även dessa exkluderades från lagstiftningen och skulle aktivt assimileras i det svenska samhället.
Rationalisering av renskötseln
Efter andra världskriget fokuserade staten på behovet av renskötselns rationalisering. Renskötseln ansågs vara en underutvecklad näring som måste moderniseras. Den förändrade synen på renskötseln innebar att den var en näring bland alla andra och renskötare ett yrke. För att motivera en särskild lagstiftning för samer sades i slutet av 50-talet att renskötseln var en förutsättning för samisk kultur och att särskilda åtgärder krävdes för att bevara den samiska kulturen, d v s renskötseln. Detta innebar att icke-renskötare även fortsättningsvis exkluderades och inte räknades som bärare av samisk kultur.
Ny lagstiftning
1971 kom en ny moderniserad rennäringslagstiftning. Men den ekonomiska och politiska fokuseringen på rennäringen skapade ett system av rättigheter som var nästan identiska med de tidigare från 1886, 1898 och 1928, fastän i mera demokratiska ordalag. Det är fortfarande staten som ställer upp tydliga gränser och definierar vilka som kan och inte kan ställa krav på särrättigheter.
Ursprungsfolk och kulturbärare
Från slutet av 70-talet talar staten om samerna som ett ursprungsfolk och en nationell minoritet, delvis på grund av att starka invandrargrupper ställer krav och då kan staten inte heller negligera samernas krav. Rennäringen beskrivs som kulturbärare och ett samhällsintresse som måste värnas. ”Samiska rättigheter” diskuteras och flera utredningar genomförs. Nu anförs härstamning, relation till samiska språket och samhörighetskänsla som viktiga faktorer för att definiera vem som är same. Olika former av ny lagstiftning på nya områden tillkommer på 90-talet, såsom en sametingslag och en särskild minoritetsspråklag.
Ingen förändring
Även om man infört en ny föreställning om samiskhet har den svenska lagstiftningen knappast förändrats. Den statliga kontrollen över rennäringen fortsätter och formerna för Sametinget regleras kraftigt i sametingslagen. Sametinget blev både ett folkvalt organ och en myndighet som styrs av regeringen. Samma dag som Sametinget invigdes släpptes småviltjakten fri i fjällen, trots samebyarnas motstånd. Samerna har fortfarande ingen politisk representation i Sveriges riksdag. Ännu har den svenska staten inte ratificerat ILO-konvention 169 om ursprungsfolks rättigheter.