"En sanningskommission gör synligt det som varit undertryckt och förtryckt"

Samarbetet inleddes 2015 då Sametinget och Diskrimineringsombudsmannen gjorde en skrivelse i frågan, och deklarerade att de gemensamt ska verka för en oberoende sanningskommission.
– Den svenska staten behöver ta politiskt avstånd från kolonisering, diskriminering och övergrepp mot samer genom historien och ta ansvar för dagens situation, skrev de i ett pressmeddelande.

Sedan dess har man haft mindre möten för att diskutera hur arbetet ska gå vidare. Och i slutet av hösten 2016 gjordes ett rejält avstamp genom ett internationellt rundabordssamtal och även öppet seminarium om sanningskommissioner i Umeå. Seminariet anordnades gemensamt med Vaartoe, Center för samisk forskning vid Umeå Universitet.

Vid rundabordsamtalen under två dagar deltog bland annat ett drygt 20-tal representanter från alla samiska partier, de samiska organisationerna, internationella experter, Diskrimineringsombudsmannen och forskare från Vaartoe.

Frågan om en sanningskommission är inte ny. Den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra beslutade redan 2007 att jobba för en sanningskommission. Tidigare har det i Sverige genomförts arbeten med vitböcker. Bland annat för romerna 2010 och under 2016 kom vitboken om Svenska Kyrkans övergrepp gentemot samerna. Skillnaden mellan en vitbok och en sanningskommission är att vitboken oftast endast är en beskrivning av vad som hänt.
– Vi kan se att vitboken för romerna inte resulterat i några konkreta förändringar för dem, sa Håkan Jonsson, ordförande för Sametinget när han inledningstalade i samband med det öppna seminariet i Umeå.

Han räknade upp några av de oförrätter som begåtts från det svenska majoritetssamhället mot samer genom århundraden: marker har exploaterats, gravplatser skändats, skallmätningar genomförts i rasbiologins namn och de samiska språken har förtryckts och marginaliserats.
– Sverige kritiserar andra stater men är inte ett dugg bättre själv. Och än i dag pågår exploaterandet, ett brott mot våra mänskliga rättigheter, och över vår rätt att som urfolk bestämma över vår kultur och våra marker, sa han och slog fast att svenska staten borde erkänna diskrimineringen av det egna urfolket innan man kritiserar andra.

Han uttryckte en stor förhoppning om att en sanningskommission skulle vara en väg framåt för att åstadkomma en varaktig förändring.
– Sverige behöver lyfta upp sin mörka historia, inte sopa den under mattan.

Både Håkan Jonsson och Lovisa Strömberg, ställföreträdande diskrimineringsombudsman pratade om bristen på kunskap om samisk kultur och historia bland svenska beslutsfattare.
– Det är ett hinder för samers tillgång till lika rättigheter, sa Lovisa Strömberg.

På plats vid rundabordssamtalen och som föreläsare under seminariet i Umeå fanns några av världens mest erfarna experter på sannings- och försoningskommissioner: Eduardo Gonzales, anlitad som expert i ett 20-tal sanningskommissioner runt om i världen, Gerhard Baumgartner, forskare i den tidigare österrikiska historiekommissionen vars fokus var att lyfta upp deportationerna av romer i Österrike under andra världskriget och de efterlevandes rättigheter, Paulette Regan rådgivare för det nationella centret för sanning och försoning i Kanada och huvudförfattare för kommissionens slutrapport kring behandlingen av urfolk i landet, Wilton Littlechild, jurist som tillhör ursprungsfolket Cree i Kanada och kommissionär i den tidigare sanningskommissionen, Laila Susanne Vars, chef för Galdu Resurscentret för ursprungsfolksrättigheter i Norge och som jobbat med en kommission angående tattarnas och romernas situation i landet.

Eduardo Gonzales poängterade att en sanningskommission inte är ett förhör utan bland annat handlar om att klargöra fakta kring vad som hänt så de aldrig kan förnekas igen, att skydda offrens rättigheter till sanning, rättvisa och helande, och att genom policyrekommendationer försäkra sig om att en förändring kan ske.
– En sanningskommission gör synligt det som varit undertryckt och förtryckt. Den är ett erkännande av oförrätter, men stannar inte där utan syftar också till kapacitetsbyggande och policyrekommendationer.

Han tryckte på vikten av att en kommission har legitimitet inte bara hos samerna och svenska staten utan även svenska folket.
– Från början kan en sanningskommission se ut som en omöjlig process. Men det är väldigt görbart, och en kraftfull träning i att utveckla sin egen sympati.

Han konstaterade också att bilden utomlands av Sverige är att landet bidrar till fred och rättvisa. Sverige bistod till exempel sanningskommissionen i Peru med hjälp.
– Det finns med andra ord ingen orsak till att man inte också ska hjälpa sitt eget urfolk. Om Sverige hjälpt till i andra länder med att skapa erkänsla kan det säkert göras i Sverige självt också, sa han något spetsigt.

Gerhard Baumgartner betonade vikten av att ha klara mandat för en sanningskommission, att man klargör vilka policymål som ska finnas och den politiska strategin till att kunna genomföra policyn. Det är också viktigt att definiera vem som är berörd. I Österrikes fall handlade det om att klargöra vem som är rom, eller som i Sveriges fall, vem som är same.
– Det är viktigt också att diskutera vad som kan valideras som bevis, det måste accepteras av alla sidor. Trovärdigheten bygger även på en noggrann uttänkt metod och väl genomförd dokumentation. Annars kommer folk påstå att det inte är korrekt gjort.

– Ni behöver också hitta ett brett stöd för en kommission i er egen grupp, innan ni pratar med den svenska regeringen.

Samtliga experter pratade om vikten av att avgränsa arbetet för en kommission.
–I Norge begränsade vi frågan till barnen och barnens skydd. Man måste grundligt tänka över temat innan man bestämmer sig, sa Laila Susanne Vars.

Frågan är också om det ska vara en sanningskommission eller en sannings- och försoningskommission. Wilton Littlechild berättade starkt om betydelsen i Kanada av att man också valde att inkludera försoning mellan offer och förövare. Kommissionen fokuserade på övergreppen med tvångsomhändertagandet av små barn från urfolkstammarna i Kanada för att placera dem i internatskolor mellan 1889 och 1990. Förhållandena var vedervärdiga med undernäring, fysisk och psykisk misshandel och våldtäkter. Det sades att syftet var att ge utbildning, men det finns dokument som visar att syftet egentligen var att ’ta död på indianen i barnet’. Det har konstaterats att historien ligger bakom många av de problem som finns inom ursprungsfolken i dag i Kanada, med bland annat högre andel alkoholism, psykisk ohälsa och kriminalitet jämfört med andra grupper i landet.
– Man kan fråga sig hur det är möjligt att läka efter en sådan upplevelse? sa Wilton Littlechild, som själv var ett av de barn som hämtades hos sina föräldrar vid sex års ålder.

–  Jag säger att det är möjligt, och tveklöst är det nödvändigt. För om vi inte läker kommer ni att fortsätta träffa oss i fängelser. Nu har läkeprocessen startat på ett bra sätt.  Men få trodde i början på att det skulle kunna gå att genomföra.

– Men försoning ser olika ut. Vi har nu delat en modell med er här under de här dagarna för hur vi jobbade. Jag är säker på att ni kan ändra den modellen så att den blir relevant för er samer. Vi klättrar samma berg, men använder olika stigar, avslutade Wilton Littlechild.

Camilla Andersson