Kolonialism förr och nu

De nordiska staterna har på olika sätt försökt att få kontroll över det samiska området. Kyrkan ville kristna samerna. Kungens skattefogdar ville dra in skatt. Under vissa tider har samerna i norr fått betala skatt till tre kungar. Den svenska kungen Karl IX ville gärna ha tillgång till Ishavets kust men förlorade kampen till förmån för Danmark-Norge.

Svenska kungar ville bryta silver och senare järnmalm i lappmarkerna. Skogarna i Sameland blev mer och mer eftertraktade. Nybyggarna behövde mark. Svenskarna behövde också vattenkraften i de samiska älvarna i sitt nationsbygge, osv.  Den kolonisationsprocess som startade på 1600-talet och fick ny styrka på 1800-talet drev samerna både norrut från söder och västerut från Bottenhavet. Under resans gång har samerna fått retirera och mist både marker och resursunderlag.

Till en början respekterades samernas markanvändning, rättsordning och ägande av marken. Framförallt under slutet av 1800-talet urholkades samernas ställning i det svenska samhället. I slutet av 1800-talet betraktades samerna (lapparna) som lägre stående människor som inte kunde ta hand om sig själva. Givetvis kunde sådana lägre stående människor inte äga mark, det var bara förbehållet de högre stående svenskarna: "Lapp skall vara lapp".

Detta är en del av vårt gemensamma koloniala förflutna. Många andra urfolk har också fått uppleva detta, men under mycket mer brutala förhållanden. Av indianerna på den amerikanska kontinenten finns inte så många kvar av den ursprungliga befolkningen. Det kan skyllas på européernas folkmord. I Ryssland har ett 50-tal urbefolkningar försvunnit sedan början av 1900-talet. I Australien kunde de inflyttade vita skjuta aboriginer som ett söndagsnöje. Kolonisationen i Sápmi har till stora delar skett utan våld men med administrativa metoder.

Den kontroversiella frågan idag är frågan om land och vatten, vem äger egentligen markerna i Sápmi/Sameland? I dag äger varken samerna eller staten dessa marker i formell mening. Staten kallar markerna i norr för statlig mark. Men enligt samisk syn har markerna konfiskerats på ett orättfärdigt sätt. Om staten hade ägde marken - varför går då en del av de fiskeavgifter som länsstyrelsen administrerar tillbaka till samebyarna?

I vår tid gäller kampen de arktiska områdena. Många länder är intresserade av de naturresurser som finns i och under havet. Fjällkedjan med naturreservat och nationalparker är inte heller fredade. Utländska bolag söker efter malmfyndigheter och får tillstånd att provborra i känsliga områden. Allt detta sätter stor press på det samiska samhället och särskilt på de familjer som lever av renskötsel och andra traditionella näringar och känner att deras livsunderlag gungar under fötterna.

Samerna och svenskarna har ett gemensamt förflutet som vi inte försonats med. Det stora problemet är dock att svensken i allmänhet vet väldigt lite om samerna och samiska förhållanden. Det är ett problem både för Sveriges regering och Sametinget.