En träbit som börjat prata
Max Lundströms berättelse om den pratade träbiten börjar i skogen när han är ute och samlar material. Det gäller att redan då ha en aning om vad det kan bli. Så här långt är det motorsåg som gäller.
-Det är ju fortfarande bara en träbit. Det är ju en vril som jag håller på att forma, berättar Max.
Men inte så länge till. Av träbiten har det blivit en vackert ornamenterad skapelse.
-Sedan kommer man till den där spännande avdelningen när man ska sy på ett skinn. Då börjar det liksom kännas vad man håller på med för någonting. Jag kanske syr skinnet på eftermiddagen. Sedan lägger jag ifrån mig den. På morgonen går jag och kollar skinnet så att den inte har spruckit, eller någon tråd har lossnat. Sedan lägger jag ifrån mig den igen.
Jäkt och stress har man ingenting för som sameslöjdare. Saker och ting måste få ta den tid som behövs för att växa till rätt form och funktion.
-Nu tar jag fram den hammare jag har gjort. Knackar lite lätt. Då börjar trumman prata med mig och i och med det får man en jätterespekt för den där träbiten. Då är det inte bara en träbit längre utan något helt annat.
Max Lundström slutar aldrig att fascineras av nya former och nya skapelser.
-Ja helt klart. Jag tycker det är väldigt rolig att skapa nytt och samtidigt försöka hålla sig inom en gräns. En gräns som jag självs har satt. Jag skulle naturligtvis kunna skapa vad som helst men jag vill ju att det ändå att det ska vara sprunget ur mitt samiska kulturarv. Jag behöver inte prata om samisk design eller något sånt. Jag är same och det jag gör är samiskt.
I snart 25 år har Max Lundström format trä- och hornbitar till kosor, skålar, knivar, skedar och allt det som finns bakom begreppet ”traditionell sameslöjd”.
-I min ålder och efter så lång tid kan jag den traditionella slöjden så de senaste tio åren är det nya former som är spännande och det som driver mig framåt. Jag brukar säga att när man öppnat en vril så är det någonting nytt varje gång. Det ger mig insikt i helt nya skapelse.
Är det någonting som du har ogjort innan du stänger dörren till verkstaden bakom dig?
-Nä.. jag ser inget slut på det här. Jag har inte köpt den där 80 cm tumstocken där man räknar ner åren med en centimeter åt gången. Det är lika roligt varje dag att gå till jobbet. Så jag ångrar aldrig den dag 1985 då jag bestämde mig för att börja slöjda på heltid.
Max Lundström bekymrar sig inte heller om så banala saker som vad han ska titulera sig. Konsthantverkare eller sameslöjdare.
-Jag är ju fortfarande sameslöjdare naturligtvis. Begreppet konsthantverkare kom ju till på 90-talet inom sameslöjden för att på något sätt kanske höja statusen men i grunden är jag sameslöjdare. Det är min titel och den är jag stolt över.
Text: Nils Gustav Labba
Foto: Leif Milling
