Pensionär vid 82 års ålder

Med sina 70 år som hängiven renskötare så är Sigvard en kunskapskälla att ösa ur. Han har varit med om den stora tekniska omvälvningen från skor och skidor till snöskoter och helikopter. Han har också upplevt förändringar i klimatet som påverkar renskötseln både positivt och negativt.

Renskötare är traditionellt nomader som flyttar mellan årstidsbeten från kust till fjäll. Men Sigvard är nomaden som flyttat mellan renskötselområden i Sverige och Norge.

Under 70-talets första år började det bli trångt i hemsamebyn Gran, som ligger i norra Västerbotten. Samebyn blev av med sina sommarland i Norge efter renbeteskonventionen 1971 samtidigt som renhjorden växte. Renbeteskonventionen är en mellanstatlig överenskommelse mellan Sverige och Norge om samernas nyttjande av betesmarker i respektive land.

De allt större renhjordarna ledde till en irriterande konkurrens om vinterbetet med grannbyarna och mellan renskötarna i byn. Sigvard tog chansen när den infann sig 1976. Ett norskt renskötarelag i Sydnorge, som han besökt på 50-talet, var intresserade av duktiga renskötare.
-Jag frågade mina söner om de ville satsa på renskötsel och de svarade JA. Då sa jag att vi måste flytta härifrån om vi ska kunna utveckla vår renskötsel och så blev det.

Efter närmare 40 år i Grans sameby, i norra Västersbotten, lämnade han Sverige och blev renskötare för ett tamrenskötarlag i Sydnorge. Trots att anledningen till flytten var oresonliga norska byråkrater.

Det blev en lång flyttning till Hallingdal i Sydnorge, 12 mil väster om huvudstaden Oslo. Sigvard och hans två söner blev Norges sydligaste renskötare i ett område som ligger utanför det samiska renskötselområdet. Han bildade ett bolag med 60 markägande bönder och drev en framgångsrik renskötsel under fem år. Men det var inte problemfritt att vara renskötare i Sydnorge heller.
-Från början när vi kom dit fanns det inte vildren. Men efterhand så blev det mer och mer och det hände varje år att det skedde en sammanblandning och bönderna, markägarna, blev osams om man skulle ha kvar vildren eller inte. I det läget sa jag att pojkarna att det bästa vore att dra härifrån.

Sigvard hade varit åtta år i Norge när fick veta att Länsstyrelsen i Jämtland sökte renskötare till Idre sameby. Samebyn skulle förnyas igen efter det några äldre renskötare slutat och det behövdes nya krafter utifrån.

Sigvard sökte till Idre, tillsammans med 18 andra renskötare. Det var bara två som skulle få komma och Sigvards familj bestod av tre renskötselföretag. Sigvard själv och hans söner Benny och Jörgen.
-Efter ett besök i Idre blev jag hänförd över det fina vinterbetet. Medan däremot sommarbetet var flaskhalsen. Vi skulle tvingas anpassa renhjorden efter sommarbetet medan vinterbetet skulle tåla uppemot 10 000 renar. Jag hade också som villkor att om inte hela familjen fick komma så skulle ingen av oss komma.

Sigvard var van vid väldigt intensiv renskötsel där renhjorden hålla praktiskt taget under daglig tillsyn så det som väntade honom i nya Idre sameby var ingenting nytt.
-Intensiv renskötsel går inte att bedriva på så många olika sätt. Det finns ingenting som är roligare än att jobba med renar som är tama. När vi flyttade hit så hade vi det vi kallar för ”èuovvu”, renar som är så tama så de följer efter oss när vi ropar på dem. Det hade vi fått genom att finnas hos renarna så gott som varje dag på året. Det var vi tvingade till i Norge, medan den svenska renskötseln, med ökad motorisering, hade utvecklats i motsatt riktning.

Efter 24 år som renskötare i Idre så har nu avvecklat sitt renskötselföretag till barnbarnen.
- Jag och min familj har haft det bra här. Det är en lindig renskötsel med bra betesmarker. Inga långa flyttningar och vi kan bo permanent på samma ställe året om. Annat var det i Västerbotten, där jag växte upp, där blev vi tvingade att ha flera bostäder. Det största hotet här nere just nu är väl rovdjuren. Fortsätter de att öka så blir våra renar mat åt rovdjuren och vi själva kommer inte att kunna slakta och leva av dem.

Sigvard målar upp renskötarbilden han ser framför sig i ord och blir lite stramare i tonen. Det är inte klimathotet som oroar honom mest.
- Då samen ser att renen har det bra då mår också samen bra. Men ser man en vaja som man följt hela vintern förlora sin kalv då blir man förtvivlad. Vajan kan söka efter kalven i tre dygn innan den ger upp och det gör så förbannat ont i själen att se en sörjande och sökande vaja.

Nils Gustav Labba

Publicerad: 2008-12-08