Julia Rensberg sitter i ledningen för Kyrkornas världsråd

Julia Rensberg är från samebyn Ruvthen Sijte och växte upp i Mora där hennes föräldrar fortfarande bor. Idag lever hon med sin sambo i Jokkmokk där hon även har sin slöjdverkstad. Det var under utbildningen på Sámij Åhpadusguovdasj, Samernas utbildningscentrum, på hårdslöjdsprogrammet Trä och horn, som hon träffade sin sambo och blev kvar.

Julia Rensbergs politiska engagemang började i den samiska ungdomsorganisationen Sáminourra då hon deltog på FN:s klimattoppmöte COP 25 i Madrid 2019. Sáminourra var en av flera organisationer som stämde EU för att inte leva upp till de klimatmål som beslutades om i klimattoppmötet i Paris 2015 där 191 länder skrev på det så kallade Parisavtalet för att hejda klimatförändringarna.
- I Madrid förstod jag att folk lyssnar när man agerar och att det går att göra skillnad. Vår stämningsansökan togs inte upp, men det stärkte oss som låg bakom att få träffas och utbyta erfarenheter, säger Julia Rensberg.

Under uppväxten i Härjedalen följde hon de hårda markkonflikterna på nära håll. Samebyn har sedan avvittringen under slutet av 1800-talet kämpat för att få tillbaka de marker staten sålde ut. Än idag är Ruvthen Sijte fortfarande hårt ansatt, genom konflikter med markägare och nu senast hot om tvångsslakt då Länsstyrelsen anser att antalet renar är för högt.
- Vi har förlorat rätten att ha renar på vissa områden och privat mark skär fortfarande in i samebyns renbetesfjäll. Flera samebyar har gjort avtal med markägare men vi menar att man ger bort renens rätt till marken om man ingår i avtal. Avtal är en kortsiktig lösning och en av anledningarna att konflikten fortfarande är olöst efter nästan 150 år. Hoten mot oss samer och våra renar är ett hårt klimat att leva i, säger hon.

Som styrelsemedlem i Sáminourra blev hon också medveten om att ingen annan än de som befinner sig ute i markerna pratar om de klimatförändringar som är så tydliga där.
- Vi som levt med naturen i hela vårt liv ser att den förändras.

Hennes kristna engagemang väcktes under det samiska konfirmationslägret. Genom Sáminuorra fick hon sedan en plats i Samiska rådet i Svenska kyrkan, vilket ledde till kyrkornas världsråds generalförsamling, där hon är en av de yngsta medlemmarna.

I höstas deltog hon i Kyrkornas världsråds generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland för att på plats väljas in i centralkommittén som är världsrådets styrande organ.

Kyrkornas världsråd, The World Council of Churches (WCC), är den största ekumeniska organisationen i världen med omkring 350 medlemskyrkor i 120 länder. Centralkommitténs uppgift är att se till att det som beslutas i WCC genomförs i respektive land.

Men att som same identifiera sig som troende och kristen är inte helt enkelt. Svenska kyrkans övergrepp mot samer genom historien och dess skogsbruk i Sápmi idag har fått Julia Rensberg att fundera en del.
- Det man arbetar för utifrån bibeln och kristen tro går inte ihop med kyrkans arbete som institution och hur kyrkan behandlar oss samer. Där är det en djup spricka. Därför gör jag personligen en tydlig skillnad mellan kyrkan som institution och den kristna gemenskapen, säger hon.

I de ekumeniska sammanhangen upplever hon stor gemenskap, där finns exempelvis viljan att ta vara på hela skapelsen och att människan måste skydda moder jord.
- Men jag känner också att jag har en större samhörighet med de andra urfolken än med svenska kyrkan. Kyrkans altare kan för oss vara platser i naturen. Man måste inte vara den typiska kristna som bor i en stad.

Som medlem i Samiska rådet fick hon frågan inför Svenska kyrkans ceremoniella ursäkt till Sápmi om hon ville lämna ett vittnesbörd om språk och identitetsförlust. Hon tackade ja bland annat eftersom språket är något hon själv kämpat med att ta tillbaka. Men när hon lämnade in sitt manus ville Svenska kyrkan, enligt Julia Rensberg, att hon skulle stryka raderna om att kyrkan är en av Sveriges största skogsägare.
- Informationen stod till och med i deras egna årsredovisningar och på deras hemsida. För mig är språket och identiteten starkt knutet till markerna. Om vi kan förvalta markerna på ett hållbart sätt så behåller vi språket och kulturen. Om markerna är hela är vi också det. Men de menade att kopplingen till marken var att provocera. Via mail fick jag veta att jurister på Svenska Kyrkan samt Svenska Kyrkans generalsekreterare reagerade på mitt vittnesbörd och menade att det kunde slå tillbaka inom kyrkan.

Efter möten med representerar från Svenska Kyrkan fick Julia Rensberg till slut säga det hon ville säga. Hon upplever dock generellt att det görs mycket inom Svenska kyrkan och att där finns många som lyssnar när det gäller exempelvis klimatarbetet.
- All forskning om klimatförändringarna och vad som behöver göras finns, det är bara att börja agera. En viktig fråga i generalförsamlingen är att motverka avverkningen. Vi behöver ha kollager i marken. Ett mål vi arbetar mot är att kyrkan ska förvalta all skog i Sverige på ett etiskt och hållbart sätt.

Skogsbruket är ett gemensamt problem för alla urfolk världen över, menar hon.
- Därför är det viktigt att vi urfolk gemensamt kan driva de här frågorna globalt.

MALIN NORD