Den goda viljan
Bibelkvinnorna samlade in pengar, skänkte julgåvor och startade ett ålderdomshem för samer. På denna grund utvecklades en vänskap mellan välbärgade överklasskvinnor från Stockholm och fattiga samer i Jämtland. Hur jämlika var dessa möten och hur såg den kristna missionen ut?
Det är några av trådarna i den nyutkomna boken Den goda viljan av Catarina Lundström. Författaren har forskat i arkiven och mött de människor som kom i kontakt med organisationen KMA, Kvinnliga Missions Arbetare, verksam åren 1894-2004. Det samiska ålderdomshemmet Fjällgård i Åre kommun blev navet i en epok som bland annat innebar täta kontakter mellan samerna och delar av kungahuset.
– Den rojalistiska kopplingen förde med sig en känsla av erkännande. Omvärlden kom till Västjämtland och samerna fick kontakter med personer som var verksamma på det nationella planet. De ogifta och ensamstående kvinnor som utgjorde kärnan i KMA behövde samtidigt denna relation. De hittade en roll och hade en uppgift att fylla, säger Catarina Lundström.
KMA startade ålderdomshemmet i början av 1900-talet, bland annat med hjälp av insamlade medel från en ”lappafton” i Stockholm och Östersund. Fjällgård blev snart en viktig mötesplats och ett samiskt centrum i Jämtland. Det finns inga nu levande personer som har bott på ålderdomshemmet, men fortfarande finns många som minns Fjällgård och de kvinnliga missionsarbetarna. I boken säger John Paul Persson i Hosjöbottnarna så här:
”Som socialarbetare ger jag ett väldigt stort beröm till KMA för de var först med att ägna sig åt samisk åldringsvård.”
Olle Andersson, Östersund, uppväxt i Glen, vittnar om ett förtroendefullt förhållande. Så här säger han om Maria Bernadotte, ”fjällvärldens grevinna”, dotter till prins Oscar:
”Vi låg i kåtan på var sin sida om elden en natt. Jag var ung, socialdemokrat, jag var med i SSU, och ateist. Hon var troende och kom från högre stånd. Vi diskuterade hela natten och hade elden mellan oss. Hon var väldigt fördragsam och hade respekt för mina synpunkter…”
Laila Johansson, Glen, avger följande omdöme:
”Fjällgård betydde väldigt mycket för dom gamla samerna, det var ju räddningsplankan…”
– KMA hade ett gott anseende, men verksamheten hade även problematiska sidor, konstaterar Catarina Lundström. Hon syftar på den dåvarande ”lapp ska vara lapp-politiken”. Enligt denna syn var samerna ett underordnat folkslag som ansågs behöva en beskyddande hand och inte hade samma behov av bostäder och skolgång som övrig befolkning. Samerna förutsattes vara predestinerade för ett nomadiserande liv.
Ett uttryck för ”lapp ska vara lapp-politiken” var att samerna i Jämtland och Härjedalen folkbokfördes i särskilda lappförsamlingar ända fram till 1942. – KMA passade in i detta mönster. De var noggranna med att understryka och förstärka den samiska särarten. Ett exempel är att man helst inte ville se samisk personal på ålderdomshemmet, det ansågs försvaga bandet till renskötartillvaron, säger Catarina Lundström.
I boken sätter hon in KMA:s historia i ett större sammanhang och för en diskussion om över- och underordning, om kolonialism och diskriminering och om jämlikhet och solidaritet. Missionsarbetet i Tunisien och i Västjämtland är exempel på möten mellan olika kulturer och religioner på ett sätt som är aktuellt även i dag och som samtidigt ger perspektiv på svensk samepolitik.
BIRGER EKERLID