Berättelsen om en människas födelse
Varje gud och gudinna hade sin speciella uppgift vid skapandet av ett nytt barn och det gällde att hålla sig väl med gudarna. Berättelsen om en människas födelse är den mest utförliga myten som finns nedtecknad. Den kan beskriva hur man spekulerade kring frågor om tingens tillblivelse och upprätthållande.
Hur världen blev till
I de tidiga anteckningarna om samisk religion (1600-1700-talen) finns inga sammanhängande myter om hur världen blev till, men det finns fragmentariska uppgifter hos de olika nedtecknarna som tillsammans kan ge oss en bild av hur man spekulerade kring frågor om tingens tillblivelse och upprätthållande. Trots regionala skillnader i trosföreställningarna, så kan vi se att det finns en gemensam grundstruktur. Dit hör t.ex. den kosmiska stratifieringen i en övre-, en mellan- och en undre värld med människan i kosmos mitt. De religiösa spekulationerna varierade dock och skapelseberättelser är sällsynta.
Samerna hade vid 1600-talets ingång haft kontakt med den katolska kyrkan i många hundra år. Många av nåjdernas spekulationer bär kristna drag, men omvandlade den samiska tankevärlden. Hit hör den mest utförliga myten, berättelsen om en människas födelse.
Berättelsen om människans födelse
Raedie/Rådaren gav makt åt sin son Tjåervieraedie/Hornrådaren, att skapa en själ som han överlämnade till Maadteraahka/Urmodern, som då skapade en kropp kring själen. Hon överlämnade den därefter till Maadteraaja/ Urfadern. Han tog det mänskliga embryot i sin mage och färdades runt solen på dess strålar till den av Maadteraahkas döttrar som skulle ge fostret dess kön: Saaraahka/Skilje- och födelsemodern, skapade flickor medan Jueksaahka/Bågmodern, skapade pojkar. Fostret överlämnades så till den jordiska kvinna som skulle föda barnet. När hennes tid var inne kom Saaraahka och Maadteraahka till hennes hjälp och för det fick de offer som tack. När barnet var fött inträdde Oksaahka/Dörrmodern, den tredje Maadteraahkas dotter, som barnets beskyddare.
Maadteraahka hade sin boplats vid bostadens vägg och under golvet. Till henne offrade kvinnor en tupp som inmurades levande i ett stenröse, meddelar en författare, och där vistades den tills den dog. Saaraahka hade sin plats i eldstaden och till henne offrades av det man åt och drack. I sin egenskap av Födelsemoder/Livgiverska var hon också hela familjens beskyddare och som sådan dyrkades hon av både kvinnor och män. Hon bär drag av den livgivande Eldmodern, som ärades av många folk i norra Sibirien och till vilken man offrade i eldstaden.
Rådaren var, tillsammans med Sonen, knuten till den Övre världen medan Urfadern och Urmodern med döttrarna hade sina boningar i Mellanvärlden och stod således nära människan och hennes dagliga liv. Enligt de samiska myterna är en människa både en himmelsk och en jordisk varelse.