Gudar och gudinnor
Naturen ansågs besjälad. Det var lika viktigt att hålla sig väl med naturens rådare som med människorna i sin omgivning. Varje rådare vakade över ett område eller en djurart. Dessa rådare och gudar delade med sig av sin rikedom till människorna och gav av sina bytesdjur, men de kunde även undanhålla villebråd om människorna bröt mot de gällande reglerna.
I den samiska världsbilden delades världen in i tre sfärer: den himmelska, den jordiska och den underjordiska. Alla tre befolkades av gudar och gudomliga väsen. I den jordiska världen levde dessutom människor och djur och i den underjordiska vistades de döda.
De högsta gudarna
I den himmelska världen levde de högsta gudarna, som hade skapat världen: Rádienáhttje, som också kallas Värálda ráde, och hans kvinna Rádienáhkká och deras son. Rádienáhttje var den som skapade människobarnets själ som han sedan gav vidare till Máttaráhkká, stammodern. Till Rádienáhttjes ära restes varje höst en offerpåle. Den symboliserade världspelaren, som tänktes sträcka sig från jorden upp till polstjärnan och bar upp himlavalvet.
Solen och Åskan
Olika naturfenomen som solen, månen, åskan och vinden ansågs också som gudomliga. De var livgivande och hade både en god och ond sida. Solen/Biejvve var en central gudinna, som gav alla varelser liv. Hon gav ljus, värme och växtlighet. Åskan/Horagalles eller Dierpmis gav regn, som gjorde att marken grönskade och med sin pilbåge, regnbågen, fördrev han onda andar och troll. Men han kunde också vara rasande och farlig för människor och djur. Han tillbads för att inte orsaka skogsbrand eller skada människorna och renarna.
Gudinnorna
Hemmets gudinnor var stammodern, Máttaráhkká, och hennes tre döttrar: Sáráhkká, Uksáhkká och Juoksáhkká. De levde med människorna i kåtan. Gudinnorna hade viktiga uppgifter vid havandeskap och förlossning. Máttaráhkká fick barnets själ från Rádienáhttje och gav det vidare till Sáráhkká, som placerade det i moderlivet.
- Sáráhkká beskyddade kvinnorna under havandeskapet och hjälpte till vid förlossningen. Hon skyddade även renkorna under kalvningen. Sáráhkká var den mest älskade av alla gudinnorna och dyrkades av både män och kvinnor. Hon var hemmets beskyddarinna och bodde i eldstaden.
- Till Juoksáhkká offrade man om man ville ha en son. Man trodde nämligen att alla foster från början var flickor. Juoksáhkká bodde längst inne i kåtan, där trumman och jaktvapnen förvarades.
- Uksáhkká tog emot barnet vid födelsen och skyddade barnet, när det tog sina första steg, så att det inte föll och slog sig. Hon bodde under kåtans dörr och skyddade människorna när de gick in eller ut.
Vildmarkens gudar
Jaktens gud, Liejbbeålmåj (blod- eller almannen), rådde över skogens vilda djur. Till honom offrade man för god jaktlycka. Tjáhtjeålmåj (vattenmannen) rådde över vatten och sjöar och gav fiskelycka.
Bilder av gudar och gudinnor finns kvar
Gudarna ersattes så småningom med den kristne guden. Men bilder av gudar och gudinnor finns kvar genom att de avbildades på trumman. Berättelser om olika hjälpare och hjälpväsen finns likaså kvar i minnet. Och namnen används flitigt på föreningar, institutioner och liknande och man avbildar gärna trumtecken på bruksföremål idag. För vissa har de stark symbolik medan andra mest ser det estetiska värdet. Flera samiska termer som en gång betecknade något heligt används idag helt utan koppling till religiösa tankar.