Samiska i skolan
Skolundervisning för samebarn har funnits till och från ända sedan 1600-talet. Många olika skolformer har förekommit under historiens gång, allt ifrån vandrande lärare som följde med familjerna på flyttningarna, till internat där barnen fick bo i månader utan att få komma hem.
Det samiska språket har använts i skolan men huvudsakligen som ett slags hjälpspråk. I norr förekom även finska i skolan. Läs- och skrivundervisningen har alltid skett på svenska. Under 1900-talet har det varit ett uttalat mål att barnen ska lära sig svenska.
I början av 1800-talet fanns fasta så kallade lappskolor i Karesuando, Jukkasjärvi, Gällivare, Jokkmokk, Arjeplog, Lycksele och Föllinge. Undervisningsspråket var samiska, finska eller svenska, beroende på vilket språk som dominerade i de olika församlingarna. 1877 bestämde riksdagen att undervisningen skulle ske på svenska om barnen förstod detta språk. Kateketundervisning infördes på nytt så att nomadsamernas barn också skulle få viss skolgång. I Karesuando och Jukkasjärvi infördes 1895 en ny skolform; tio veckors vinterkurser.
1896 försökte staten samordna undervisningen i lappskolorna med undervisningen i folkskolorna. Barnen skulle läsa samma ämnen och gå fem år i skola. Samebarnen kunde gå i lappfolkskolor, kateketskolor eller allmänna folkskolor. All undervisning skulle vara på svenska, men kunde ske på samiska eller finska de tre första åren. Det förekom också att samebarn gick i folkskolor med internat som Svenska Missionssällskapet inrättat.
I början av 1900-talet beslutade riksdagen om en förändring av sameundervisningen. Undervisningen skulle ordnas i form av kateketskola under de tre första åren som nomadbarnen gick i skolan. En lärare följde med under flyttningar sju månader per år. De följande tre åren skulle barnen gå i de fasta lappfolkskolorna. Undervisningstiden minskades till tre månader per år. Den nya organisationen var obligatorisk för de nomadiserande samernas barn. Man tog inte ställning till om samiska eller svenska skulle vara undervisningspråk, men i verkligheten kom all läs- och skrivundervisning att ske på svenska - till och med i Jukkasjärvi och Karesuando.
1913 infördes nomadskolan för alla samebarn som levde nomadliv. Andra samebarn skulle gå i den svenska folkskolan. I praktiken var undervisningsspråket svenska. Undervisning i samiska förekom inte, men samiska kunde användas som ett "hjälpspråk" i undervisningen om läraren kunde samiska. I skolstadgarna från 1925 och 1938 sägs att undervisningsspråket skall vara svenska. Undervisning i ämnet samiska förekom inte alls under första hälften av 1900-talet. Undervisningen ökade stegvis i längd så att den i mitten av 40-talet överensstämde med den sexåriga folkskolan och på 50-talet infördes ett sjunde år. 1962 blev nomadskolan frivillig och öppen för alla samers barn. Då blev också samiska ett obligatoriskt ämne, men bara två timmar i veckan.
Nuförtiden har alla elever rätt att studera sitt modersmål som elevens val, som språkval, inom ramen för skolans val, eller helt utanför timplanen. Det finns ingen garanterad undervisningstid för ämnet så det kan se olika ut på olika skolor. De nationella minoriteterna har en mer omfattande rätt till modersmålsundervisning än invandrargrupper. En samisk elev skall ha rätt till modersmålsundervisning även om samiska inte är ett dagligt umgängesspråk i hemmet.