Tina Harnesk har hittat sin berättarröst

På hotell Åkerlund pågår litteraturfestivalen Bágo in books och om ett par timmar ska hon delta i ett samtal tillsammans med Ella Maria Nutti, vars bok Kaffe med mjölk kom ifjol och kretsar kring ett av de teman som bär även Tina Harnesks bok. I båda böckerna finns nämligen en cancerdrabbad kvinna som vägrar berätta om sjukdomen för sina närmaste. Tiden går utan att de söker vård.

- För min del ville jag visa hur de historiska övergreppen mot oss samer har satt spår hos det här äldre paret, de tänker inte lägga sina liv i samhällets händer igen. Ingen annan ska avgöra om deras hälsa, språk eller var de ska bo. 

Vi börjar spåna kring vad det säger om vår tid att det skrivs böcker om kvinnor som äts upp inifrån, utan att de kämpar emot. Berättelser uppstår ju sällan ur ett vakuum.
- Vi kanske är på en plats nu där vi låter det gå åt helvete utan att göra något åt det, för vi kan inte. Det finns en tydlig koppling mellan klimatförändringarna, kvinnokroppen och moder jord. Accepterar vi att det är kört? Jorden är en kvinnokropp, hon är modern. Eadni. Det är hon som bär på sjukdomen, konstaterar Tina Harnesk.

Hon blir tyst en kort stund.
- Min nästa bok handlar faktiskt om liknande teman. Jag skriver nu om gruvbrytning, mödramärg, hur vi sliter märgen ur jorden som är modern och diar henne torr, det handlar om människornas girighet.

Tina Harnesk har skrivit i hela sitt liv, men brottades länge med den eviga frågan om berättarröst. Hade hon en sådan och hur skulle den i så fall låta? Högtravande eller drastisk och humoristisk? När hon väl bestämde sig tog det bara några månader att skriva själva debutromanen.
- Jag insåg att ingen kan berätta för mig hur jag ska skriva. När jag accepterade hur jag själv pratar så blev texten bättre.

Hon har vuxit upp i en familj med stark berättartradition, och säger att det finns något övernaturligt i ett fängslande berättande.
- När min mamma sneglar på ett visst sätt, då söker hon och känner in berättelsen, och när hon sedan börjar tala så tappar man tid och rum. När jag skrev funderade jag mycket på hur skulle jag söka på samma sätt som hon när jag berättar? Det spelar ingen roll att mamma berättar en historia som jag hört hundra gånger. Hur ska läsarna kunna tappa fotfästet som jag gör? Jag ville verkligen ge dem det.

Hon vill leka med kontrasterna, skriva så vackert att det gör ont för att i nästa mening vända på det hemska så att läsaren skrattar.
- Det finns saker in den här boken som är jätteviktiga för mig att förmedla, som svenska statens tvångsförflyttningar av Karesuandosamerna för hundra år sedan, men det är lätt att folk stänger öronen om de känner sig anklagade. Om läsarna håller garden uppe så når man inte fram, men ett skratt kan få murarna att falla.

Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit och Linnea Axelssons Aednan drabbade henne. Hennes gammelmommo tvångsförflyttades från Karesuando till Vaisa, och gifte sig med en lulesame, Tinas moffa som var en Märak och fanns i Lillselet i Pärlälvsdalen. Linnea Axelsson är Tina Harnesks pappas kusin.
- Många svenskar vet inte hur hemska saker som gjorts i deras namn, eller så har de en liten medvetenhet men de vet inte omfattningen. Få vill närma sig, eftersom de skäms. Man vet inte vilken del man har i det som fortfarande pågår.

I Folk som sår i snö berättas historien om tvångsförflyttningarna genom Máriddja och Biera, ett äldre par som lever utanför myndighetssamhället. Máriddja är lulesame och Biera är nordsame. På något vis är deras möte hennes gammelmommos och moffas.
Máriddja och Biera har inga egna barn och förlorade den lånade Bieras systerson Heaika-Joná när han och mamman Risten tvingas fly undan sonens våldsamme far.
- Den uppoffringen som Risten gör när hon kapar sina rötter, gör avkall på hela sitt samiska ursprung för att rädda sig och sitt barn och blir Laura, det äter upp henne till slut, hon blir sjuk.

Den tredje spegelberättelsen i boken är Háldiberättelsen, om kvinnan som kommer till människornas värld och kan leva där så länge man inte påvisar skillnaden mellan henne och människorna.
- Vi vet inte var historien kommer ifrån, men den har berättats i generationer i min familj. Den handlar om att främlingskapet kan funka så länger man inte petar på skillnaden. Jag tänker att det var så för nordsamerna, det funkade så länge de var ett folk, men när de tvångsförflyttades och man började titta på vem som var nord-, lule- och sydsame, då blev det en krasch.

Idag bor Tina Harnesk med sin familj i Arvidsjaur. Där arbetar hon på biblioteket till vardags. Hon träffar ofta människor, skogssamer, som förlorat så mycket att de idag har svårt att säga att de är samer.
- De fick veta att nu kommer fjällapparna, bort med er, säger hon.

Hon har själv försökt ta tillbaka språket, men ännu inte lyckats.
- Jag är alldeles för feg och bekväm med svenskan, jag har inte velat utsätta mig för att uttrycka mig fel, men jag har läst både nord och lulesamiska i skolan och förstår sammanhang. Mina äldre och min bror talar samiska men inte jag, jag sörjer det.

Hur hittade du fram till den vackra titeln, Folk som sår i snö?
Jag skrev en dikt parallellt med boken om mina äldre. De lever där det inte borde gå att leva, vi sår och sätter våra frön i snö, och vi klarar det ändå, men det finns också en annan betydelse som är gränserna genom Sápmi. De är sår i snön, liksom folket. Deras steg, spåren från ackjorna och renarna, är sår som finns kvar i snön. Det ska inte finnas gränser mellan våra folk.

 Malin Nord