Nordmalingsmålet

Målet handlade om huruvida det bedrivits renskötsel på markägarnas marker i tillräcklig omfattning för att den samiska renskötselrättens kriterier skulle uppfyllas. Samebyarna vann i både tingsrätt och hovrätt. HD dömde också till samernas fördel, och konstaterade samtidigt att renskötselns rätt till vinterbete snarare vilar på sedvanerätt än urminnes hävd. Detta klargörande väntas få stora effekter på rättsläget i framtiden.

Eftersom Nordmalingsmålet mestadels handlade om bevisvärdering var det överraskande att Högsta Domstolen tog upp fallet. HD beviljar prövning för endast ett fåtal fall per år och i regel bara när rättsfallet innehåller principiella frågor som aldrig tidigare besvarats av rättsystemet. I Nordmalingsmålet ville HD klargöra vilka kriterier som egentligen gällde kring renskötselrätten på samebyarnas vinterbetesmarker, och beviljade därför prövning.

Osäkerheten kring renskötselrättens kriterier berodde på rennäringslagens utformning. Lagen säger att renskötselrätten ”tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd”. Man skiljer dock på åretruntbetesmarker och vinterbetesmarker (som bara får användas mellan 1 oktober och 30 april). I lagen står det tydligt vilka områden som är åretruntbetesmarker, medan vinterbetesmarkerna mer diffust gäller områden där ”renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året”. Hur begreppen ”urminnes hävd” och ”av ålder” skulle tolkas hade länge varit oklart, och  detta ville HD klargöra.

I Skattefjällsmålet, en rättstvist mellan samebyar och markägare i Jämtland som avgjordes i HD 1981, konstaterades det för första gången att renskötselrätten var grundad på urminnes hävd. Sedan dess hade domstolarna antagit att detta gällde både åretrunt- och vinterbetesmarker. ”Urminnes hävd”, ett uttryck hämtat från den gamla jordabalken som avskaffades 1971, ställde strikta krav på att markerna skulle användas regelbundet för att rätten skulle gälla. Kriterierna var ursprungligen anpassade för jordbruk, och på grund av vinterbetets speciella karaktär var kriterierna svåra att uppfylla.

Renarnas vinterbete består huvudsakligen av lavar som växer mycket långsamt. Vissa områden kan vara outnyttjade i årtionden, i väntan på återväxt eller på grund av de bara används som reservbetesmarker. Detta uppmärksammade Högsta Domstolen, och konstaterade samtidigt att det varken fanns stöd i lagen eller i dess förarbeten för att samebyarnas rätt till vinterbete skulle bedömas efter kriterierna för urminnes hävd. I stället menade HD att rätten till vinterbete snarare skulle bedömas utifrån sedvanerätt. Det innebär att när samer brukat marken till renskötsel under lång tid (praxis var enligt domstolen minst 90 år) utan att någon motsatt sig, har man upparbetat bruksrätt till marken enligt sedvana. Denna rätt kan inte tas ifrån samerna, oavsett hur oregelbundet betesmarkerna används. Sedvanerätten kan bara upphävas om samebyn uttryckligen avsäger sig den.

Då det fanns god dokumentation från exempelvis lappkommittéer från sent 1800-tal om att renskötsel bedrivits i Nordmaling och ingenting som tydde på att markägare motsatt sig detta tidigare, dömde HD till samebyarnas fördel.

Nordmalingsmålet klargjorde grunderna för samernas renskötselrätt på ett sätt som ändrade rättsläget drastiskt. Kriterierna för vinterbetesmarkerna hade under en lång tid varit svårtolkade, vilket innebar ett orosmoment för samiska renskötare. Tack vare HD:s uttalanden har de samiska rättigheterna blivit tydligare. Detta har gett verkningar i exempelvis Rätanmålet (som pågick samtidigt), där markägarna valde att lägga ner sin talan efter domen i Nordmalingsmålet. Vilka effekter domen får på längre sikt återstår att se.

Text: Olov Anders Sikku