Den svenska positionen är otydlig

Arbetet med Nordiska samekonventionen började 1995, efter ett möte mellan de tre nordiska ”sameministrarna”. Margareta Winberg (s), Sveriges dåvarande sameminister, var starkt engagerad och ville mycket. Sedan dess har det kommit och gått ett antal sameministrar och nu är det upp till centerpartisten Eskil Erlandsson och hans politiska stab att föra konventionsarbetet vidare mot ett undertecknande eller förkastande. Ett första periodresultat får vi i november efter det nordiska ministermötet.

Sveriges position hittills är att varken säga ja eller nej. Inte heller är det självklart att det svenska Sametinget får någon möjlighet att vara delaktig i det analysarbete som pågår på departementsnivå i de nordiska länderna.
- Vi har inte tagit ställning till om och hur Sametinget ska medverka i det arbetet, var svaret från sameministerns politiskt sakkunnige Magnus Kindbom.

Även i den här delen av konventionsarbetet är Norge vägledande. Enligt den norska sametingspresidenten Aili Keskitalo så var det självklart att Sametinget skulle vara med i analysarbetet. Det norska Sametinget är representerat med två egna jurister och en statsvetare i analysgruppen.
- Det var däremot ingen självklarhet från statens sida att vi skulle vara med i arbetet. Men vi ställde det som ett krav och nu är vi med på tjänstemannanivå eftersom det är på den nivån arbetet görs.

Att vara representerad i staterna fortsatta arbete med konventionen är också ett krav som Sametingen i Norge, Finland och Sverige ställt till regeringarna vid en gemensam konferens i Jokkmokk i februari 2005.
- Det förväntas att sametingen ges möjlighet att delta som likvärdig part i de mellanstatliga förhandlingarna om den slutliga konventionstexten. Det är från samisk sida ett absolut krav att man inte besluter om eller ratificerar den slutgiltiga konventionstexten utan Sametingens godkännande, står det i Sametingens gemensamma beslutsdokument.

Det som idag präglar svensk samepolitik är en politisk rädsla för att ge en liten minoritet av befolkningen särskilda rättigheter och bestämmanderätt som kan riskera att hämma samhällsutvecklingen i Norrland. Den här rädslan målas upp i bilder av att alla ska ha lika rättigheter. Men det kan också vara diskriminering.
- Om man behandlar personer i olika situationer på samma sätt så kan det också vara diskriminering, förklarade professor Martin Scheinin på Institutet för mänskliga rättigheter vi Åbo Akademi i Finland.

Martin Scheinins resonemang bygger på principen om positiv särbehandling där personer i den samiska gruppen kan leva i en helt olik situation i jämförelse med exempelvis personer som tillhör majoritetsbefolkningen. Det kan gälla allt från behovet av utbildning och språk till insatser för kultur och näringar.

Nils Gustav Labba