Dokumentation, vård och skydd
Stora delar av fjäll- och skogsområdet är bristfälligt, eller inte alls, inventerat med fokus på samiska kulturlämningar. Våra kunskaper om det samiska landskapet är därför väldigt ofullständiga.
Dokumentation, vård eller skydd av samiska miljöer har sällan prioriterats inom den svenska kulturmiljövården. Utifrån det faktum att kulturmiljövård inom det samiska bosättningsområdet varit ett eftersatt område gjorde Riksantikvarieämbetet tillsammans med de nordliga länen en speciell satsning för att bevara det samiska kulturarvet åren 1998–2002. Satsningen är den hittills största statliga insats som gjorts för att bevara samiska kulturmiljöer. Inom satsningen genomfördes kurser i byggnadsvård och dokumentation med samebyar och sameföreningar. Satsningen fick god genomslagskraft och ledde till många restaurerade byggnader och dokumentationer.
Riksantikvarieämbetets satsning på det samiska kulturarvet medförde att intresset för att rusta upp byggnader ökade både hos samebyar och enskilda. Det var framförallt traditionella samiska byggnader, mest kåtor av olika konstruktioner och material, som rustades upp med statliga medel. Men även andra byggnader som till exempel samiska nybyggen och samlingslokaler restaurerades. Restaureringarna gjordes vanligen i samarbete mellan länsstyrelse, något museum och sameby/byggnadens ägare. Även sedan satsningen avslutats finns det möjlighet att få hjälp med upprustning av byggnader. Byggnader med speciellt stort kulturhistoriskt värde brukar prioriteras vid bidragsgivningen. Minst lika viktigt som själva upprustningsarbetet är att hantverksskickligheten lever kvar och helst sprids från generation till generation. Det är länsstyrelserna som handlägger byggnadsvårdsärenden.
Stora delar av fjäll- och skogsområdet är bristfälligt eller inte alls inventerat med fokus på samiska kulturlämningar. Våra kunskaper om det samiska landskapet är därför väldigt ofullständiga. Några stora övertäckande dokumenteringar är inte gjorda sedan Ernst Mankers tid. Han var intendent på Nordiska museet, reste runt och gjorde uppteckningar bland samebyarna på 1940- och 1950-talen, och skrev böcker.
Bland annat på grund av ett stadigt ökande exploateringstryck och minskande betesmarker är intresset hos samebyar och enskilda idag mycket stort att själva inventera och dokumentera sina marker. En förutsättning för att känsliga miljöer ska kunna skyddas är att de är kända och inprickade på en karta. Men även stoltheten över att själva medverka vid sin historieskrivning är en stark drivkraft. Flera samebyar har under de senaste åren enskilt eller tillsammans bedrivit dokumentationsprojekt, oftast finansierade med EU-medel och i samarbete med arkeologer. Och efterfrågan på dokumentation och inventering bara ökar.
Stöd för bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer i renskötselområdet. I januari år 2000 infördes nya EU-regler för landsbygsutveckling. Sverige antog då ett miljö- och landsbygdsutvecklingsprogram. För rennäringen inrättades ett miljöstöd. Stödets syfte är var att renvallar och renhägn som är förknippade med tamrenskötseln skulle skötas på ett sätt som både tydliggör och bevarar spåren av samisk tradition, arbete och liv.
I den moderna renskötseln har äldre visten och rengärden vanligtvis inte längre någon funktion. Byggnader och hägn återgår sakta till naturen. Rengärden och renvallar växer igen när träd och buskar etablerar sig på de övergivna vallarna och den renskötselbetingade vegetationen försvinner. För att synliggöra hägn och renvallar som inte längre används måste träd och buskar tas bort och markvegetationen hållas efter. Stödet fanns kvar även i det lantbygdsutvecklingsprogram som antogs 2007 men väntas upphöra 2015. Sametinget kan informera om både bevarandestödet och andra relevanta miljöersättningar.
Informationsbroschyrer och skyltar kan vara ett sätt att synliggöra, och även skydda, samiska miljöer. Skyltar ska göras med samiskt formspråk och med material som passar in i miljön. All information och skyltning ska göras i samarbete med samebyar/sameföreningar.
Samiska kulturlämningar är liksom alla andra fasta fornlämningar skyddade av Kulturminneslagen. Lagen gäller både kända och okända fornlämningar, men i praktiken är det endast kända och registrerade lämningar som skyddas. Lagskyddet innebär att alla ingrepp i fornlämning och området närmast intill fornlämningen, är tillståndspliktiga hos länsstyrelsen.
2005 inrättades ett samiskt kulturreservat Aatoeklimpoe (Atoklimpen) i Västerbottensfjällen. Syftet med reservatet är att skydda, bevara och informera om de kulturhistoriska värdena. Fjället och området däromkring är en representativ samisk miljö som brukats kontinuerligt från förhistorisk tid och fram till idag.
Många samiska miljöer ligger inom nationalpark och naturreservat och kan därigenom få ett visst skydd. Ett sådant exempel är världsarvet Lapponia.
Ett mindre antal samiska miljöer, bland annat Lappstan i Arvidsjaur och det nybygget Rikti-Dokkas i Norrbotten, är förklarade som byggnadsminnen enligt Kulturminneslagen.
Text: Ewa Ljungdahl fil. mag., Arkeologi