Några vanliga samiska kulturlämningar

Fångstgropar för älg och vildren är vanliga i hela norra Skandinavien och Eurasien. Groparna är oftast anlagda i system med flera gropar, ibland flera kilometer långa. Groparna är runda, ovala eller nästan rektangulära. Runt gropen finns en låg vall som består av uppskottad jord. Fångstgroparna anlades på strategiska ställen där djuren brukade passera.


Kokgropar innehåller kol och skörbränd sten (stenar som är upphettade och därefter spräckta). De kan variera i storlek och konstruktion, vissa kokgropar är meterstora och djupa medan andra är små och grunda. Kokgropar användes vid matberedning men hade förmodligen även andra användningsområden.


Stalotomt är benämningen på en speciell sorts kåtatomter. Stalotomter är ovala, omslutna av en tydlig vall, något nedsänkt under markplanet och med eldstad i mitten. De brukar vara anlagda i grupper om två till sex –sju stycken och kan ligga alldeles intill varandra, ibland så nära att vallarna nästan går ihop.


En kåtatomt kan synas antingen som en ring av nedfallen torv och näver (efter en hoprasad torvkåta) eller som en ring av stenar som har hållit tältkåtans täckning (tyg, skinn, vadmal) på plats. I mitten finns vanligen stenar efter en eldstad.


Härden kan antingen ha fungerat som eldstad i en kåta eller har varit eldstad utomhus. Ofta syns de stenar som har omgärdat härden, men ibland är stenarna så överväxta att det endast är kraftig och avvikande vegetation (kol och aska fungerar som gödning) som avslöjar härden. Förhistoriska härdar kan vara fyllda med små skörbrända stenar.

Renvall / rengärde
I gärdet samlades renarna för kalvmärkning, skiljning och slakt och på renvallen mjölkades renkorna. Enstaka träd sparades för att ge skugga. Ofta ömgärdades gärdet och renvallen av ett hägn av trä eller sten. Vegetationen på ett övergivet gärde / renvall brukar avvika från omgivningen med kraftig gräs- och örtvegetation långt efter det att gärdet slutat användas. Efter några år brukar först enbuskar och därefter björk och vide invadera den öppna ytan, och till slut går det inte längre att urskilja renvallen.

Förvaringsgrop
Den renmjölk som inte konsumerades på en gång fyllde man i träkaggar. Kaggarna grävdes ned i jorden på någon sandbacke där snön tinade tidigt. Gropen skoddes med näver och täcktes med flata stenar. Även andra livsmedel förvarades i gropar. Förrådsgropar för fisk och kött hittas ofta i stenskravel intill sjöar och fångstgropar.


Förvaringsbodar av olika slag tillhörde vistemiljön. Spår efter bodar kan vara hörnstenar, spår efter syllstockar och nedfallna grundstolpar.

Bengömma
Det var vanligt att samla ihop måltidsbenen och gömma dem en bit från kåtan. Ibland lades benen i ett stenskravel eller bergsskreva och ibland lade man upp ett litet stenröse över benen.

Hornsamling
Avsågade horn efter kastrering eller slakt samlades ihop i högar utanför gärdet. Ibland hängdes hornen upp i ett träd eller lades i ett stenröse.


Stigar mellan visten och betesområden kunde märkas ut med en liten sten upplagd på en större sten, med små stenrösen eller bleckor i träden.

Kallkälla
Tillgång till färskt vatten är en förutsättning för all bosättning. I närheten av varje viste finns alltid tillgång till dricksvatten, oftast en kallkälla. Ibland skoddes kallkällan med stenar.

Barns lek
Vid visten finns ofta spår efter barnens lek. Vanliga exempel är minimala rengärden omgärdade av små stenar, upplagda stenar och murningar av olika slag.


Gravar kan vara av flera olika typer. Hällgravar, där flata stenhällar har lagts över den döde är en vanlig samisk gravtyp. Andra vanliga gravar är jordgravar, ibland utmärkta med en eller flera stenar, ibland inte markerade alls. Ofta ligger gravarna på små holmar eller uddar.


En offerplats (helig plats) kan vara en stencirkel på marken, ett stenblock eller klippa med speciell form – kanske som ett ansikte eller en fågel, ett heligt fjäll eller sjö.

Moderna kulturspår
Spåren efter dagens renskötsel är annorlunda än tidigare, men moderna rengärden, beteshagar, slakterier och stugor ingår också i det samiska kulturlandskapet.

Text: Ewa Ljungdahl fil. mag., Arkeologi