Ljus framtid för samiskan enligt professorn

För Mikael Svonni är nordsamiskan hans modersmål som senare visade sig bli hans försörjning. Han berättar att det inte var någon självklarhet att vidareutbilda sig på den tiden, men att han tidigt intresserade sig för språk och då framförallt nordsamiskan.
- Jag översatte sånger till samiska och när jag hör dem nu så rodnar jag, det är så dåliga översättningar, berättar Mikael Svonni och skrattar.

Det var för övrigt på 70-talet som universitetskurser i nordsamiska hade börjat i Jokkmokk med ganska många studerande, däribland Mikael Svonni. Dessutom kom professuren till Umeå universitet och det samiska forskningsinstitutet nordiskt-samiskt institut grundades i Kautokeino på norsk sida.
- När jag började läsa samiska på 70-talet var det så begränsat med litteratur så jag läste i princip alla nordsamiska böcker som getts ut. Nu hinner jag knappt läsa titlarna på böcker som ges ut så det har hänt en del på den fronten, berättar han.

I samma veva började kulturlivet att blomstra. Författare, exempelvis Paulus Utsi, som skrev på samiska och musikgrupper som sjöng på samiska.
- Vi som pluggade då insåg nog att vi också kunde skriva på samiska.

Mikael Svonni berättar också att även Finland började jobba tillsammans med Norge och Sverige för den gemensamma nordsamiska ortografi som kom 1978. Även hemspråksreformen som kom 1976 som gav elever rätt att läsa samiska i skolan gjorde sitt till för utvecklingen.
-Det var mer än ett uppsving för samiskan, det var snarare en kulturrevolution. Dessförinnan var det nästan ingen som sysslade med språk i det samiska samhället.

Mikael Svonni minns tillbaka till 60-talet då han gick realskolan och man pratade svenska med varandra när man träffades på stan.
- Vi vågade inte riktigt prata samiska för då skulle folk höra det. Det försvann med čsv och kulturrevolutionen på 70-talet.

Čsv, berättar Mikael Svonni, hade definitivt betydelse för språket. I den andan att vara stolt över att vara same ingick också att använda samiskan i betydligt större utsträckning.

Då gavs också Olavi Korhonens samiska ordbok ut, en liten blå bok med cirka 5 000 ord.
- Min ordbok som jag gav ut på 90-talet är inte heller så stor, men den har 15 000 ord så det är en viss skillnad.

Mycket har gått framåt sedan dess, menar Mikael Svonni, inte minst i teknikväg. Då bar man med sig en liten blå ordbok, medan man idag har appar i mobilen.
- När jag började skriva på skrivmaskin kunden man inte skriva samiska tecken. När datorerna började användas på 70-talet var det lika problematiskt. Och fick man väl ut samiska tecken på skärmen så fick man sällan ut dem på skrivaren.

Även attityden till språket i hemmen förändrades. Mikael Svonni berättar att det på 60-talet var ganska vanligt att samisktalande föräldrar talade svenska med sina barn. Men i mitten på 70-talet förändrades den attityden.
- I en och samma familj kan det vara så att de äldre syskonen har svenska som förstaspråk, medan de yngre har samiska som förstaspråk.

I det offentliga rummet har samiskan fått betydligt fler arenor idag. Från 70-talets enstaka radiosändningar till att samiskan numera hörs i, förutom radio, även tv, teater och syns i tidningar och i litteratur.
- Det har verkligen skett en otrolig utveckling, men det jag inte vet är hur det påverkat det samiska samhället. Är det fler som lär sig eller kan samiska? Det kan jag inte svara på.

När Mikael Svonni själv gick nomadskolan i Jukkasjärvi hade eleverna visserligen modersmålsundervisning – men den var på svenska.
- Jag tillhör nog bland de första som började läsa samiska ett par timmar i veckan i skolan. Kanske hade det betydelse för mig.

Mikael Svonnis språkliga resa i akademiens regi gick till en forskarutbildning där han forskat på barns språkinlärning. Efter det har han bland annat studerat hur satserna i det nordsamiska språket är uppbyggda.

Men, säger han, språket har antagligen förändrats en del om han ser på sina föräldrars språk.
- De hade nog en annan känsla och en annan kunskap om språket och hur de använde det än vad jag har.

Dessutom tillkommer det hela tiden nya ord, inte minst genom byråkratin som samepolitiken fört med sig.
- Det är väl där som faran kan ligga. Det är ingen fara så länge man anpassar låneorden till samiskan, men gör man inte det så är det svårt att se i vilken riktning språket kommer att gå i framtiden. Jag har sett många översättningar av ordet selfie, men jag har än inte sett en enda bra översättning. Jag ser också att många ställer frågor till varandra på facebook om språket. Det som är oroande är att man kan hitta svaren i vilken samisk grammatik som helst, men istället frågar man på nätet.

Men någon framtida språkdöd ser inte Mikael Svonni komma och han tror verkligen inte att samiskan är död om 100 år.
- På 50-talet sa man att sydsamiskan skulle dö ut om femtio år. Ser man på situationen idag är det en helt annan situation än ett språk som håller på att dö ut. 

Men, konstaterar han, det finns en avgörande handling som påverkar språkets överlevnad och det är att man för över språket till nästa generation.
- Det är skillnaden mellan att ett språk försvinner eller lever vidare. Jag ser inga sådana tendenser överhuvudtaget att samiskspråkiga föräldrar låter bli att tala samiska med sina barn, snarare tvärtom.

KATARINA HÄLLGREN