"Nu skulle det bli något jättebra för samerna"
Som de såg fram emot det. Och så kul det var. Spännande. En slags nybyggaranda. Tre sametingspolitiker som var med från början minns 1993, ivern och förväntningarna
- Det var en helt ny grej, något som aldrig existerat tidigare. Alla var förväntansfulla. Nu skulle det bli något jättebra för samerna, säger Jan-Olov Winka, Tärnaby, som var en av sametingets allra första 31 ledamöter.
Idén om ett nytt parti kläcktes i Svenska Samernas Idrottsförbund där Winka var ordförande. Han satt sen på det enda mandatet ”Samerna för framtiden” fick. Längre ner på listan stod Börje Salming, redan då hockeylegend. Partiets viktigaste fråga var den samiska idrotten och att få till en stabil ekonomi för den.
Debatterna varade inte sällan till sent på kvällarna. Talartiderna var obegränsade. Det fanns de som kunde tala både en och två timmar i sträck om sina hjärtefrågor. Jan-Olov Winka skrattar lite uppgivet, men ännu mer innerligt, när han minns. Själv hade han då redan nästan två decenniers erfarenhet från kommunpolitiken i Storuman. Men ändå, sametinget var kul, något nytt, man träffades och fick föra fram sina synpunkter. Allt gick att debattera.
- Det hände inte så mycket. Eller jo, det hände mycket, men blev inte så mycket gjort.
Så skrattar han igen. På det där sättet så att man förstår hur mycket han ändå gillade tiden i sametinget.
I det allra första folkvalda sametinget satt också Sagka Stångberg, också hon från Tärnaby. Hon hade då varit aktiv många år i Landsförbundet svenska samer, en paraplyorganisation för samer utanför renskötseln.
- Jag var inte säker på att vi skulle komma in, trodde att det skulle bli som vanligt, ”ni är ju så få, bara någon promille”. Vi fick tre mandat och det stärkte mig verkligen att så många tänkte som jag.
Runt om i Saepmie debatterades och väcktes visioner våren 1993. Många njöt.
- Vi var hela tiden på väg mot något nytt, något mycket bättre, säger Sagka Stångberg.
För henne var tidigt jämställdhetsfrågan viktig. Manliga ledamöter kunde upprepa hennes förslag, men hänvisade hellre till en man som sagt något liknande.
-”Om du vill kan jag lyfta bort henne”, kunde en storvuxen man säga om mig som politiker.
Monica Harr Sandström, som satt för partiet Skogssamerna 1993-2005, känner igen sig:
- Vi var väldigt få kvinnor. Och om man kunnat översätta makt i dollartecken, så var det stora $ i de flesta männens ögon där i början.
Dels hoppades många på mer makt över sin egen vardag, dels var det tuffa bråk mellan olika partier och personer.
- Det gick för långt när några kände sig hotade och en del inte kunde äta lunch vid samma bord. Men medias bevakning var också trist. Till viss del är bråk naturligt i en modern demokrati. Det var jobbigt att som privatperson mötas av ”dig har jag sett på tv”. Då visste jag att jag måste förklara och försvara hela sametinget.
Den första tiden klämdes sametinget, kanske ännu mer än nu, mellan skyhöga förväntningar från väljare, ett otydligt mandat och en alldeles för liten budget. Politikerna bodde i våningssängar i stugbyar och fick inte ersättning för förlorad arbetsinkomst.
Monica Harr Sandström har också erfarenhet från kommunpolitiken, i Malå. Precis som kollegorna Jan-Olov Winka och Sagka Stångberg ser hon hur de samiska väljarna blev ännu mer besvikna eftersom de hade så högt ställda förväntningar:
- Men nu har sametinget blivit en institution, något att räkna med. Man kan inte gå förbi samerna och sametinget längre.
- Sametinget har synliggjort språkarbetet, ILO 169 och FN:s permanenta urfolksforum. Men det är klart att samerna skulle vara en ännu starkare påtryckningsgrupp om vi var mer eniga, säger Sagka Stångberg.
Idrott blev aldrig en stor fråga för sametinget.
- I slutändan hade idrotten kunnat ge ett bättre samiskt samhälle. Vi ville få bort motsättningar mellan renskötare och icke-renskötare. Idrott har ju fungerat förbrödrande på andra håll, så varför inte i Saepmie, säger Jan-Olov Winka och minns med särskild förtjusning samiska mästerskapen vintern 1984 i Lycksele, när jubileumsmiddagens 451 gäster fyllde hela sporthallen.
1993. Det är länge sen. Men nära också. Alla de tidigare politikerna pratar om hur kul det var, hur många nya vänner för livet de fick och att sametinget har mycket viktigt kvar att göra.
PIA SJÖGREN