Bror Saittons djupa rötter i Girjas

Bror Saitton var i sexårsåldern när han fick hjälp att bygga sina första ripsnaror. Det är en uråldrig ripjaktmetod som går ut på att man bygger hagar, ett slags barriär, av fällda björkar. Men hjälp av gångar styr man ripan till en snara som fastnar runt halsen. Ripan fastnar med huvudet, försöker instinktivt flyga och dör snabbt.
-Det är en skonsam jaktmetod, tvärtemot vad många hävdat, säger Saitton.

Men, minns han, det fanns hot redan på 40-talet - räven.
-De följer skidspåren och vittjar fällorna om man inte är på hugget. De är inte dumma.

1993 öppnades småviltjakten på fjället.
-Den sista ripjägaren jag kände försvann samtidigt. Stammen blev inte utraderad, men den blev så störd, inte minst av hundarna, att den flyttade. Snarning byggde på att man visste var den var och när jakten öppnades blev ripsnarning meningslös.

Bror Saitton utgör den åttonde generationen, minst, i sin släkt i Girjas sameby. Startåret är 1730. Det är så långt tillbaka som förfäderna kan spåras i kyrkböcker.

Och han har, åtminstone med renskötarmått, en ganska brokig karriär bakom sig. Bror Saitton har arbetat både som renskötare och som tjänsteman på bland annat länsstyrelsen och jordbruksdepartementet. En tydlig röd tråd under tjänstemannaåren är att den följt rennäringsfrågor.

En stor del av renägarna jobbar deltid med djuren och kombinerar det med andra arbeten. Saitton drev sitt renföretag på heltid i sex år från 1964.
-De sex åren har underlättat oerhört i mina kommande jobb. Jag tyckte synd om tjänstemän som fattade beslut när jag insåg hur lite de kan om rennäringen.

Bror Saitton berättar att det var ett hårt jobb utan egentliga ledigheter. Julafton, till exempel, var bara en vanlig arbetsdag.
-Vi var ofta långt hemifrån och när mörkret kom knackade på och sov hos någon bekant. Det gjorde vi ofta, men just julaftnarna kändes jobbiga. Jag förstod att folk ville fira själva och för mig kändes det tufft att bara knacka på då, säger Saitton och konstaterar:
-Men man hade inget val.

De år Bror Saitton levde på renskötsel var några av branschens värsta, åtminstone i mannaminne. Samebyns renstam sjönk från 12 000 till 2 500 på två år.
-Betet var omöjligt, säger Saitton och förklarar att det på förvintern bildades ett tjockt lager is på marken som renarna inte kom igenom.

Sedan föll mycket lös snö på det. Blir det skare så kan renarna gå på den och beta från träden, men då, vintrarna runt 1965-67, sjönk de bara igenom. Krisen berörde många samebyar i norra Sverige.
-Det var hemska år, minns Saitton.

I vanliga fall jobbar renskötare med att hålla ihop djuren, nu var lösningen den motsatta.
-Vi spridde renarna för att ge dem chansen att hitta det lilla bete som fanns.

Som renägare klarade han sig genom krisåren tack vare jakten och fisket. Ju färre renar, desto viktigare att ha andra metoder att ordna mat på bordet.
-Men det var inte därför jag slutade. Det fanns tillräckligt med renskötare och jag bedömde att jag kunde göra mer nytta i andra roller med koppling till rennäring, säger Saitton.

Bror Saitton har varit ett av huvudvittnena i hovrättsmålet mellan staten och Girjas sameby, en tvist om vem som har rätten till jakt, bland annat ripjakt, och fiske på samebyns område.

Målet, menar Bror Saitton, har avgörande betydelse.
-Vinner samebyn så kommer man att ta hänsyn till det praktiska i renskötseln. Det gäller vissa tidpunkter när är direkt olämpligt att vara ute med fågelhundar och gevär.

Det finns en oro bland icke renskötande samer att de kommer att exkluderas från jakten och fisket.
-Det är trist och tråkigt att man befarar det. Jag känner ju bara till Girjas sameby men jag vill påstå att det är fullkomligt otänkbart att samer med koppling till orten skulle få det sämre än under statens hantering. Det är för mig helt främmande.

Anders Boström