Adriana Aurelius
Projektledare för repatrieringsprocessen har varit Adriana Aurelius. Foto: Marie Enoksson

Viktig ceremoni för dekolonisering

Den 9 augusti 2019 sker den hittills största repatrieringen av samiska kvarlevor i Sverige. Kvarlevorna av 25 individer ska återbördas till sin ursprungliga viloplats på Gammplatsen i Lycksele, där de grävdes upp så sent som på 50-talet. Repatrieringen är en del i en global dekoloniseringsprocess och kan vara ett led till försoning.

 

I samband med att hembygdsgillet bildades i Lycksele i slutet på 40-talet i syfte att skydda gamla byggnader, gjordes en utgrävning på Gammplatsen för att göra det möjligt att ställa upp byggnaderna där. Svenska kyrkan bekostade utgrävningen för att man ville ta reda på var den gamla kyrkan och kyrkogården legat. Vid utgrävningen hittades åtskilliga kvarlevor från människor. Kvarlevor från åtminstone 25 personer togs upp ur jorden i samband med de arkeologiska utgrävningarna och fördes till Historiska museet i Stockholm för analys.

2011 började Historiska museet gå igenom ett magasin i Tumba där det förvarades föremål från andra museer. Två år senare hittade de 25 kartonger där det stod ”Lycksele” och ”mänskliga kvarlevor”. Kartongerna skickades till Västerbottens museum i Umeå där de blev stående i ytterligare två år.

När kartongerna öppnades förstod man på museet att det faktiskt handlade om mänskliga kvarlevor och att anhöriga skulle vilja göra en repatriering, så de kontaktade Líksjuon Sámiensiäbrrie, Lycksele sameförening i ärendet.

- Det hade nog inte hänt om inte samer drivit frågor om repatriering under en längre tid. Det och ett läraktigt museum som tidigare fått en hemställan om repatriering från Tärnaby och förstått att det finns en vilja från samiskt håll att göra repatrieringar. Dessutom insåg de att anhöriga inte kan känna på sig om kvarlevor plötsligt hittas på ett museum, utan att museer behöver ta initiativet och informera, berättar Adriana Aurelius som är projektledare för repatrieringen i Lycksele.

Detta följdes av en lång process för att reda ut vad som är möjligt lagligt och var kvarlevorna skulle begravas. Svenska kyrkan och sameföreningen i Lycksele var tidigt med i processen tillsammans med länsstyrelsen, eftersom det handlade om en fornminnesplats. Samtliga var överens om att kvarlevorna bör begravas där de tagits upp, och regelverket har också medgett detta.

Till saken hör att det 2018 kom en ny museilag där det tydligt står att museer ska delta i repatriering. Även i det internationella museisamarbetet ICOM:s föreskrifter och i urfolkskonventionen framgår det att repatriering ska göras tillsammans med urfolk och lokalbefolkning. Urfolkskonventionen är det tydligaste dokumentet.

I samband med den nya lagen 2018 fick Historiska museet huvudansvar över övriga museer. Sametinget och Riksantikvarieämbetet fick uppdraget att på olika sätt ta fram vägledning för repatrieringar.

Därför kontaktades dessa myndigheter när planerna om en repatriering i Lycksele började ta form. Projektet blev en form av pilotprojekt för myndigheterna. Líksjuon Sámiensiäbrrie blev hemställande part i repatrieringen. Tidigt involverades Sametinget och lokalbefolkning i projektet och det intensiva arbetet med att sjösätta repatrieringen har pågått i ett halvår.

Adriana Aurelius berättar att man tillsammans gått igenom brevväxling och dokument från dem som deltog i utgrävningarna och på så sätt fått en bild av vad som skedde och varför kvarlevorna flyttades.

Det var Västerbottens museum som utförde utgrävningarna. I avtalet som finns bevarat i skrift framgår att kvarlevorna som skickades ner till historiska museet omedelbart skulle skickas tillbaka för att återbördas i jorden. Brevväxling och dagboksanteckningar visar dock att utomstående personer, etnologen Ernst Manker från Nordiska museet i Stockholm och Bertil Lundman, som arbetade på rasbiologiska institutet i Uppsala, hörde av sig och uttryckte intresse för de mänskliga kvarlevorna. Intresse uttalades även från Historiska museets chefsosteolog Nils-Gustaf Gejvall.

Något hände under utgrävningen, berättar Adriana Aurelius:

- Fokuset hamnade helt och hållet på kyrkogården istället för att omfatta hela marknadsplatsen och avtalet om att lämna tillbaka kvarlevorna följdes inte upp.

- Nu i efterhand kan vi konstatera att kvarlevorna blev bortförda och att det fanns rasistiska tankegångar bland några av forskarna. Att man underlåtit sig att skicka tillbaka kvarlevorna motiverades 1951 med att arbetsbelastningen var hög, men forskningsintresset verkade främst handla om huruvida de var samer eller inte, berättar Adriana Aurelius.

Hon förklarar också att det fanns en uttalad vilja från Gejvall att få behålla kvarlevorna, vilket kan ha varit en del av förklaringen till att de inte lämnades tillbaka som avtalats.

Repatrieringsprocessen har stundtals varit tung och inneburit ett uppvaknande för många av de inblandade i repatrieringsprocessen, medger projektledaren Adriana Aurelius. Men hon tycker också att man fått tillräckligt med information för att få en ungefärlig bild av vad som hände. Fortfarande finns frågetecken kring kvarlevorna av fyra personer som inte återfunnits. I det fallet finns en öppning för en återbegravning av dessa om de återfinns i framtiden.

- Ceremonin som kommer att äga rum i Lycksele den 9 augusti 2019 är oerhört viktig, menar Adriana Aurelius. Vi måste ge människor upprättelse för vad som har hänt.

- Vi måste förstå att om vi behandlar döda människor respektlöst så behandlar vi levande människor respektlöst. Det här handlar om en internationell överenskommelse och en global dekoloniseringsprocess. Vi måste återupprätta jämlikheten mellan människor och upprättelsen måste ske på djupet. Annars kan vi inte försonas med de koloniala övergreppen och leva i gemenskap.

TEXT KATARINA HÄLLGREN

 

Fakta

Begravningsplatsen på Öhn i Lycksele, som numera kallas Gammplatsen, användes mellan åren 1607 och 1799 och var en av de tidiga marknadsplatserna som instiftades av Karl IX.

Repatriering är en process för återbördande av föremål eller
kvarlevor
till deras ursprungliga eller rättmätiga platser. Repatriering
görs då man upptäcker att kvarlevor eller föremål bortförts på ett
orättmätigt sätt. Därför ingår också ett försoningsarbete i
begreppet, för att göra upp med ett smärtsamt förflutet och återskapa
förtroendet mellan den som tog och den som blev drabbad.

De ansvariga för ceremonin den 9 augusti 2019 är Svenska kyrkan, Södra Lapplands pastorat, Lycksele sameförening med stöd av Sametingets etiska råd. Lycksele kommun har stått för projektledning och praktiskt arbete tillsammans med Västerbottens museum, Skogsmuseet och Lycksele hembygdsgille. Representanter från Sameföreningen i Lycksele, Historiska museet, Västerbottens museum, riksdagens kulturutskott, kulturrådet, Sametinget, Svenska kyrkan, Lycksele kommun samt Australiens ambassadör i Stockholm kommer att delta i ceremonin.

Kvarlevorna av de 25 personerna kommer att begravas i näveraskar på samma sätt som de döda sveptes i näver enligt en stark tradition längst Umeälvens dalgång.

 

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?