Juvvá Pittja Foto: Carl Johan Utsi

Juvvá Pittja Foto: Carl Johan Utsi

Juvvá Pittja Foto: Carl Johan Utsi

2019-01-11

Från gruva till poesi

För att stödja familjen ekonomiskt genom en turbulent tid tvingades renskötaren Juvvá Pittja ta jobb i koppargruvan Aitik utanför Gällivare. Efter drygt ett år kom brytpunkten. Uppsägningen blev startskottet till vad som slutligen resulterade i hans första diktsamling: duođain in dieđe (vet verkligen inte)

Vi träffas under den samiska litteraturfestivalen Bágo in Books i Jokkmokk. Juvvá Pittja har haft utställning och läst dikter ur sin bok inför vänner och kollegor. I publiken stod mormor Inghilda Tapio, etablerad författare sedan länge, och log stolt. När han läst klart bad hon honom läsa mer. Ta min favoritdikt, ropade hon över publikens huvuden.

När vi senare slår oss ner berättar Juvvá Pittja om sin uppväxt i en renskötarfamilj utanför Gällivare. Om självklarheten att vilja ställa upp för familjens arbete i samebyn Unna Tjerusj, särskilt som äldste sonen. Det är idag sju år sedan som ekonomin förvärrades drastiskt och Juvvá Pittja sökte jobb i Aitikgruvan.
– Jag trodde aldrig att jag skulle göra det, men det var verkligen krisartat. Vi såg inte hur vi skulle klara vintern.

Juvvá Pittja är inte ensam om att som renskötare ta jobb i gruva. Ofta finns inga andra alternativ eftersom annan utbildning saknas, och då gruvan erbjuder kortare och intensivare arbetsperioder för en bra lön blir det möjligt att kombinera med renskötseln. 
– Men det är väldigt tufft mentalt eftersom gruvnäringen går emot så mycket av det man står för. Det strider mot ens inre natur.

En arbetsplatsolycka, där han var nära att sätta livet till, togs som ett tecken att säga upp sig. När jag når Juvvá Pittja nästa gång är han på vinterlandet. Det ska byggas stängsel inför vintern då renhjorden måste utfodras eftersom det naturliga betet ligger under ett lager av is som renarna inte når igenom.

För att återuppta samtalet där vi slutade sist, frågar jag om gruvan igen.
– Jag mådde inte så bra. Man förväntades vara hård utåt. Jag är uppvuxen i ett samhälle där gruvmentalitet är norm, vilket gjort att jag lärt mig att navigera den innan jag verkligen hamnade i den. Men vad som skrämde mig var hur lätt det var att anamma det till den grad att det kändes naturligt. Jag kunde ta på mig den masken lite för lätt.  Det smög sig på och rätt vad det var gled jag bort från den jag ville vara. Jag vill kunna bemöta människor på ett genuint sätt, och inte utifrån vad en form dikterar.

Vilka konsekvenser fick det?
– Jag bet ihop istället för att öppna mig. Hårt skulle mötas med hårt, det var den röda tråden i allting. Det var väldigt svårt att behålla en mjukhet, det fanns inget utrymme att vara sig själv, jag var i försvarsställning hela tiden.

Under dessa förhållanden behövdes en ventil, och istället för något långsiktigt destruktivt som alkohol (vilket han sett effekterna av i sin omgivning), valde han att skriva. Och ju ärligare han lyckas vara mot sig själv, desto fler möjligheter öppnar sig.
– Det blir allt lättare att kliva in i den rollen jag vill ha som skapande människa.

Samtidigt är han tacksam för åren i gruvan, säger han.
– De tvingade fram en sida hos mig själv som jag inte hade utforskat. Den drivande kraften i allt jag gör är att få perspektiv på det jag tycker och tänker och känner, det kan kännas så stort och ogripbart om man bär på känslorna själv. När jag får ut det i skrift eller bild kan jag förstå och gå vidare.

Juvvá Pittja kommer från en konstnärsfamilj med författaren Inghilda Tapio som mormor, slöjdaren Lise Tapio Pittja som mamma och konstnären Ulrika Tapio Blind som moster. Även de yngre bröderna Pavva Pittja och Niká Pittja har valt de konstnärliga banorna inom musik respektive slöjd. Även allkonstnären Áillohaš, Nils Aslak Valkeapää, stod inte långt bort i släktledet då mormor Inghilda ursprungligen är Valkeapää. Det är ett arv som gett Juvvá Pittja självförtroende att skapa, men som också kommer med förväntningar.
– Jag vill föra mitt skapande vidare så bra jag bara kan, och känner mig lyckligt lottad som får göra det.

Det var mormor Inghilda Tapio som först uppmuntrade honom att sätta ihop sina dikter med bilder och skicka till förlag. duođain in dieđe (vet verkligen inte) finns nu både i nordsamisk och svensk version. På samma sätt som hon en gång fick en mentor i Áillohaš får Juvvá Pittja nu det i sin mormor.

Och dikten som hon ville höra honom läsa i Jokkmokk? Den börjar:

Håller mitt alltför många gånger

krossade hjärta i mina händer

Sänker det varsamt ner i älven

När jag låter det svala vattnet sakta

skölja över det,

känner jag genast ångest och rädsla

All uppdämd smärta,

all förträngd sorg

flyta nedströms

Malin Nord

 

 

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?