Anna-Karin Svensson med en nymärkt kalv. Foto: Katarina Hällgren

Kalvarna följer troget sina mammor. Foto: Katarina Hällgren

Renarna cirkulerar motsols i halgen. Foto: Katarina Hällgren

Anna-Karin Svensson och hennes sambo Nils-Johan Rannerud hjälps åt i kalvmärkningsarbetet. Foto: Katarina Hällgren

Med små kalvar är det enkelt att hålla dem i ett fast grepp och är man två så går det bra att stå upp och märka kalven. Foto: Katarina Hällgren

Allt fler samebyar har övergått från lasso till en käpp med snara när de tar fast kalvarna. Det blir ett lugnare tempo och skonsammare för renarna. Foto: Katarina Hällgren

Anna-Karin Svensson märker en kalv. Foto: Katarina Hällgren

Det är på kalvmärkningen som man ser hur vintern varit. Foto: Katarina Hällgren

När kalven märks sparas en bit av örat för att man ska hålla koll på hur många kalvar man märkt. Foto: Katarina Hällgren

2018-07-02

Kalvmärkning i försommarnatt

Solen håller på att sjunka och temperaturen likaså. I hagen hörs ljudet från en renhjord som rör sig runt, motsols. Det är försommar och kalvmärkning. Anna-Karin Svensson i Maskaure sameby är en av alla som väntat och längtat.

Vi befinner oss på grannsamebyns Mausjaurs område där Anna-Karin Svensson och renägare från andra närliggande samebyar är på plats. Under vintern blandas en del renar mellan samebyarna och därför är det naturligt att besöka andra samebyars kalvmärkningar.

Kalvmärkningen är, liksom så många andra händelser inom renskötseln, en familjeangelägenhet. Utanför hagen samlas familjer, vuxna, barn och hundar. Röken från eldarna doftar gott och mat och kaffe äts med god aptit medan det skrattas och pratas. Strax intill har renarna precis stängts in i kalvmärkningshagen. Klövarna bildar ett dovt muller mot marken medan renhjorden springer runt. Vajornas rop på sina kalvar blir en monoton ljudbild i sommarnatten. Lyssnar man noga kan man dock höra att varje vaja har en unik röst för att kalla på sin kalv, som ivrigt svarar.
 
Allt medan tiden går, och renskötarna väntar utanför, lugnar renhjorden ner sig. Allt fler vajor och kalvar hittar varandra. Det är dags för renskötarna att börja kvällens jobb.
 
Anna-Karin Svensson är 30 år och har vuxit upp i renskötseln, liv hon inte skulle byta bort mot något annat.
Det här är hela min grund och livsstil. Ett arv som mina förfäder kämpat för att föra vidare med tanken att andra ska ta vid. Det skulle jag aldrig byta bort om jag har möjlighet att föra det vidare.
 
Anna-Karin gör sitt bästa för att kunna jobba som renskötare och som så många andra kombinerar hon det med andra sätt att försörja sig på. Hon har jobbat som projektmedarbetare och blir snart projektledare på Svenska Samernas Riksförbund, en kombination som hon tycker går ”strålande”.
 
Vi står mitt i hagen medan renarna rör sig rytmiskt runt, runt. Hon försöker beskriva känslan av att årets kalvmärkning är igång.
Jag är så fruktansvärt taggad innan det drar igång. Det är atmosfären, lukterna, ljuden, gemenskapen. Vissa kollegor har man inte träffat sedan vårflyttningen.
 
Hon ser sig omkring och fortsätter:
När man väl står här är det lite svårt att ta in.
 
Det brukar sägas att renskötselåret börjar när kalvarna föds i maj och under kalvmärkningen ser man hur året har fallit ut. Den gångna vintern har varit hård med djupt snötäcke och bister kyla.
Det är lite vemodigt att se nu. Många vajor kastade sina kalvar och vi har hittat foster i skogen i skogen med jämna mellanrum under våren. Men samtidigt är det fint att se att så många ändå överlevt, säger Anna-Karin och ser sig om i hagen på de söta små kalvarna som troget följer sina mammor.
 
Anna-Karin minns inte hur gammal hon var när hon märkte sin första kalv, men hon konstaterar att hon förmodligen var fruktansvärt nervös.
Man vill ju absolut inte skada kalven genom att göra fel och man oroar sig för att den ska blöda. Men precis som människor har kalvar väldigt lite känsel i brosket i öronen och det händer sällan att det blöder.
 
Hur lär man sig då att märka en kalv i praktiken? Anna-Karin funderar en stund och konstaterar att det handlar mycket om att lära sig känslan.
Man måste lära sig var öronens konturer går, det handlar väldigt mycket om känsla. Och man måste ha en riktigt vass kniv.
 
Att märka sina kalvar betyder mycket. Deras mödrar har klarat att förlösa dem efter en lång vinter och de har överlevt och har samlats till en kalvmärkningshage.
Och sedan är det ju härligt med närkontakten, de är ju väldigt mjuka, konstaterar Anna-Karin och skrattar.
 
Hon säger att innebär ett ansvar på många sätt när kalven får ägarens märke i sitt öra. Förutom att andra vet vems kalv det är handlar det om ett ansvar.
Det innebär att jag ska göra allt jag kan för att den ska ha det bra, oavsett om jag märker i mitt eget märke eller om jag märker till någon annan. Det är ett stort ansvar.
 
Natten övergår i tidig morgon. Nattens arbete är färdigt och renarna släpps ut i det fria. Nu väntar några timmars välbehövlig vila innan det är dags att samla renar igen. Kalvmärkningen kan vara över på några dagar eller några veckor. Det avgör väder och vind.
 
KATARINA HÄLLGREN

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?