2018-02-01

Landsmötet i Staare 1918 - lapplagen, vitesbetämmelser och förbud att bo i hus

Den nya renbeteslagen och bosättningsfrågan engagerade deltagarna på landsmötet 1918. Torkel Tomasson höll två föredrag; ett om "Lapplagen och dess behandling vid föregående årets riksdag" och ett kallat "Lapparnas bosättningsfråga". Därefter följde många inlägg av deltagarna. De beskriver samernas liv i olika områden och under olika villkor, hur de försöker försörja sina familjer och överleva i en bister verklighet.

Efter Torkel Tomassons föredrag om den föreslagna lagen (Lapplagen eller renbeteslagen) och  bosättningsfrågan diskuterades den så kallade byordningen och vitesbestämmelserna vid överträdelser av byordningen. Mötet var överens om att det föreslagna nya vitesbeloppet var för högt, hela 500 kr. Lars Wilks ansåg till exempel att summorna var avskräckande för ungdomarna som i framtiden förväntades ta itu med renskötseln.

De närvarande samerna var eniga om att det var bra att byordningen reglerade förhållandena mellan de renskötande samerna och förhindrade uppenbara oförätter. Däremot gillade de inte att den användes som ett medel för myndigheterna att reglera och ordna renskötseln. Inte heller borde vitesbeloppen vara för höga, eftersom det kunde hända att man oavsiktligt råkade bryta mot byordningen. Det var helt enkelt omöjligt att formulera rättvisa regler om t ex fördelning av sommarbete eller hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar. 

I en av Östersunds tidningar hade lappfogden J.O. Holm i Norrbotten blivit intervjuad. Han hade framhållit det som ett problem att lappar i Västerbotten slagit sig ner på sommarbetesplatser, uppfört stugor och börjat bryta mark. Det hade gjort renskötseln "slapp" och inte så rationell som den borde varit. Därför ansåg han att man borde införa ett förbud mot att uppföra nybyggen ovanför odlingsgränsen. Intervjun gjorde att diskussionen om bosättningsfrågan tog fart. Lappfogde Holm deltog nämligen på landsmötet och både Gustaf Park och Torkel Tomasson ansåg att hans beteende var underligt. Varför gick han till en tidning istället för att rakryggat stå inför lapparna och försvara sina åsikter som nomadskoleinspektör Karnell?

Flera av de närvarande, bland annat Sara Maria Norsa, protesterade mot påståendet att en lapp som ägde en stuga skulle vara en sämre renskötare än den som bodde i kåta. Jonas Borgström berättade att han hade uppfört en bakugn i sten och ett litet visthus intill kåtan där han hållit getter, men lappfogden hade anmält honom för olaga bosättning hos Domänverket!

Varför hade då samer slagit sig ner som nybyggare? - Det var nöden som drivit den fattige lappen att att slå sig ned. Vad skulle han göra när han inte ville eller kunde ge sig ut och tigga? frågade sig Park. Några lappar hade slagit sig ned som nybyggare medan de ännu hade renar, men det berodde också på dåligt renbete och svåra väderleksförhållanden. Lärarinnan Elsa Jonsson sa: - Varför skulle inte lappen i likhet med andra svenska medborgare få bygga hus och ta upp odlingar för att redigt försörja sig? Förbudet mot bosättning var ett av de hårdaste slag som riktats mot lapparna. Kristina Bergkvist undrade varför man ville förhindra lapparna att bo i hus när det var bättre för deras hälsa? Själv hade hon länge varit sjuk och tillfrisknat först när hon fått en ordentlig bostad.
 

Lars Nutti från Jukkasjärvi höll ett inlägg där han redogjorde för nödåren 1906, 1908, 1910, 1911 och 1912 då familjer i Norrbotten förlorade upp till hälften av sina renar så att det nu endast återstod en femtedel av den renhjord man hade före 1906. Med detta ville han visa att renskötseln kan gå tillbaka även om alla bor i kåtor och ingen har jordbruk.

I resolutionen angående bosättningsfrågan uttalade mötet enhälligt att de förkastade uppfattningen att samerna blev veka och lata av att bo i hus. De protesterade emot att rättsregler hindrade dem att uppföra bostadshus. Mötet protesterade också mot att samer inte skulle få äga och sköta renar samtidigt som de tog upp ett litet jordbruk som en kombinationsnäring och för att ålderstigna medlemmar i familjen skulle få tak över huvudet när de inte orkade följa med på flyttningar.

Allt detta och mycket mer avhandlades på en intensiv vecka som måste ha ställt stora krav på deltagarna. Dagarna var långa och föredragen likaså. Man måste även imponeras av det grundliga innehållet och detaljrikedomen i protokollskrivandet. Några månader senare blev protokollet tryckt och överlämnades personligen av en deputation bestående av fem personer till kung Gustaf V tillsammans med en särskild skrivelse. Kungen sägs ha deltagit med livligt intresse när deputationen framförde sina synpunkter. Därefter uppvaktades statsministern och cheferna för justitie-, jordbruks-, ecklesiastik- och civildepartementen. Alla lyssnade vänligt, men kunde inte uttala sig om de skulle gå samerna till mötes eller inte.

Tyvärr fick inte ansträngningarna någon större verkan varken på riksdagens beslut om den nya renbeteslagen eller på nomadskoleväsendet. Men landsmötet var ändå "ett utomordentligt högtidligt och enastående tillfälle" som Andreas Wilks uttryckte det i sitt invigningstal. Och det var en styrkedemonstration som inspirerar oss i vår tid. Hundra år senare har vi liknande utmaningar att ta itu med. Vi behöver till exempel fortfarande beskriva och förklara för omvärlden vilka samerna är, hur renskötseln fungerar och varför det är viktigt att bevara och utveckla den samiska kulturen.

Källa: Svenska Lapparnas landsmöte i Östersund den 5-9 februari 1918 (protokoll med bilagor)

Text: Marie Enoksson

 

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?