12.000 f.kr Kr f 1000-talet 1300-talet 1400-talet 1500-talet 1600-talet 1700-talet 1800-talet 1900 - 1949 1950 - 1999 2000 -
233
  • 12.000 f.kr
  • 11.000 f. Kr
  • 10.000 f. Kr
  • 8000 f.kr
  • 6000 f. kr
  • 1500 f. Kr
  • 98
  • 555
  • 750
  • 890
  • 900
  • 1000
  • 1138
  • 1100
  • 1273
  • 1300
  • 1323
  • 1328
  • 1335
  • 1340
  • 1350
  • 1389
  • 1424
  • 1442
  • 1526
  • 1528
  • 1535
  • 1543
  • 1584
  • 1593
  • 1602
  • 1606
  • 1607
  • 1619
  • 1634
  • 1633
  • 1645
  • 1667
  • 1671
  • 1673
  • 1685
  • 1693
  • 1695
  • 1723
  • 1732
  • 1749
  • 1751
  • 1752
  • 1760
  • 1769
  • 1827
  • 1828
  • 1841
  • 1864
  • 1867
  • 1868
  • 1873
  • 1877
  • 1885
  • 1886
  • 1889
  • 1904
  • 1910
  • 1913
  • 1917
  • 1918
  • 1919
  • 1920
  • 1921
  • 1923
  • 1928
  • 1945
  • 1946
  • 1950
  • 1961
  • 1966
  • 1968
  • 1971
  • 1981
  • 1986
  • 1990
  • 1992
  • 1993
  • 1996
  • 1997
  • 2000
  • 2002
  • 2007
  • 2009
  • 2010
  • 2011
  • 2012

12.000 f.kr

  • I nära hundratusen år har landet legat nedtryckt under den väldiga inlandsisen. När isen börjar smälta går det fort. På två-tretusen år blir Fennoskandia isfritt.

11.000 f. Kr

  • De första spåren efter människor i Sápmi finns längs den nordnorska kusten. De var jägare och samlare. Arkeologer har hittat tusentals boplatser längs ishavskusten. Dessa benämns ofta för komsa-kulturen.

6000 f. kr

  • I Alta i Nordnorge finns ett av världens största hällristningsfält. Här vid havsstranden högg människor in bilder och gjorde målningar. Här finns flera olika fält gjorda för 6 200–2 500 år sedan.

555

  • Den bysantiske historieskrivare Prokopius berättar om folken i Skandinavien. Ett av dessa folk är skridfinnerna som är jägare, klär sig i djurskinn och ger spädbarnen märg att suga på.

890

  • Den norske bonden Ottar berättar för kungen av Wessex (England) om att han äger 600 tamrenar som sköts av samer. Hans största inkomstkälla är den skatt han tar av samerna i form av säl- och valhudar.

900

  • Isländska vikingsagor berättar om skinnhandel som bedrevs med samerna. I Snorres sagor berättas hur samer och andra nordbor umgicks.

1273

  • Norrmän och jämtar gör en överenskommelse att jämtarna skulle få jaga ren, älg och ekorre "19 raster norr om Ströms lappmark". Med norr menas här längs hela Ströms vattudal mot den nuvarande norska gränsen i norra Jämtland.

1300

  • Svenska kungar börjar hävda rätt till områden norr om Hälsingland. De uppmuntrar kolonisation för att kunna hävda att området är svenskt och att de därmed har rätt tilll handel med samerna.

1323

  • Gränsen mellan Ryssland och Sveriges dras.

1328

1335

  • Kolonisationen forstätter och kyrkbyar börjar byggas; Gammelstad i Luleå och Öjebyn i Piteå.

1340

  • I ett frihetsbrev bekräftar Kung Magnus beslutet att lappmarken ska bebyggas. Han erbjuder "kristet folk och allmoge" att bosätta sig och "vinna sina ägor".

1350

  • Lagmannen i Uppland får i uppgift att sköta rättsskipningen i lappmarkerna.

1389

  • Drottning Margareta uppmanar i ett brev ärkebiskopen i Uppsala att missionera i lappmarken eftersom hon anser att samerna behöver en kristen tro.

1424

  • Lagmanstinget i Piteå fastlår att birkarlarna måste förse samerna med handelsvaror som kläde, smör, salt och mjöl annars kan deras beskattningsrätt bli indragen.

1442

  • Kung Kristoffer av Danmark utfärdar en lag för hela Sveriges befolkning som inkluderar samerna. Lagen behandlar rätten till jakt och fiske, som endast tilkommer jordägaren.

1526

  • Gustav Vasa dikterar i ett brev till lagmannen för lappmarken att svensk lag ska gälla i lappmarken och bekräftar Kristoffers landslag från 1442.

1528

  • Gustav Vasa höjer birkarlarnas avgift till kronan till det dubbla; Alla birkarlar skulle tillsammans hädanefter betala åtta mårdskinn och 32 timmer (2280 st) ekorrskinn.

1535

  • Kronan övertar birkarlarnas beskattningsrätt och Gustav Vasa utser egna fogdar som ska säkra skatterna till statskassan.

1543

  • Gustav Vasa uppmanar befolkningen i Ångermanland och Umeå socken att inte lägga beslag på villebråd som samerna nedlagt. Kungen hotar om att de som forsättningsvis våldför sig på samernas jakträtt kommer att straffas.
  • Gustav Vasa bekräftar Lappmarkgränsen och samernas egendomsrätt samt jakt- och fiskerättigheter inom och utom lappmarken.

1584

  • Ryssarna börjar handla direkt med Europa, tidigare har handeln skett med skandinaviska, engelska och holländska mellanhänder. Johan III fastställer då en lappmarkgräns öster om Muonio älv och hävdar svensk suveränitet därifrån ända upp till Ishavet.

1593

  • Hertig Karl hävdar som sin bror Johan III svenska rättigheter upp till Ishavskusten som grundas på att Sverige tar lappskatt i hela området.

1602

  • Samerna får möjlighet att välja ett par riksdagsledamöter till bondeståndet.

1606

  • Lappfogdarna väljer ut 16 samiska pojkar som ska få undervisning i Uppsala. Flera av dem rymmer efter vägen. De andra förvaras i Torneå tills isarna smälter och båten som ska ta dem till Uppsala kommer fram.
  • Hertig Karl ger order om att kyrk- och marknadsplatser ska inrättas i lappmarkerna.

1607

  • Hertig Karl blir kung Karl IX och kallar sig även Lapparnas konung till Danmarks stora förargelse.
  • Birkarlarnas handelsmonopol och beskattningsrätt i Lappmarken bryts av Karl IX.

1633

  • Nästa bok på samiska utkommer. Det är Luthers lilla katekes ”Same nolmay catecheis” som är skriven på bristfällig sydsamiska.

1645

1671

  • En kartläggning sker av lappskattelanden på uppdrag av landshövding Johan Graan i Västerbotten. Kartan finns fortfarande bevarad och visar att all mark ca 6-7 mil från kusten upp till fjället var samiska skatteland.

1673

  • För att skynda på kolonisationen av lappmarkerna utfärdar Karl XI Lappmarksplakatet. För att kunna anlägga ett nybygge krävs dock ett medgivande av de samiska nämndemännen.

1685

1693

  • Lars Nilsson, Arjeplog, bränns på bål tillsammans med sin trumma. Lars sexåriga sonson har ramlat i en bäck och drunknat. Med hjälp av trummans kraft försöker Lars rädda barnets liv. Han tas på bar gärning och döms av Svea hovrätt till "å båle brännas".

1695

  • En ny skattereform träder i kraft för samerna där lappbyn blir en administrativ enhet. Karl XI anser att man inte får gå för hårt fram med samerna. "Lapparna skall hållas på gott humör" eftersom de har betydelse för rikets gränser och finanser.

1732

  • Carl Linné gör sin lapplandsresa och beskriver i sin dagbok naturen och människorna. Han möter samer redan i Jättendal, Hälsingland, som berättar för honom att ”vid havssidan var de födda och här vilja de dö”.

1749

  • Nybyggarna jagar på ej tillåtna marker. I Lappmarksreglementet förtydligas att samerna har ensam jakträtt. I praktiken leder detta till en inskränkning i nybyggarnas jakt.
  • Samer får tillåtelse att på samma sätt som svenskar anlägga nybyggen.

1769

  • Samen Kuttainen stämmer två nybyggare för att de satt ut vildrensnaror på hans mark. Nybyggarna fälls och får betala 3 riksdaler i ersättning till Kuttainen.

1827

  • Den samiska arvsrätten avslås i Norrbotten. Myndigheterna anser att rätten till skattelanden inte kunde ärvas utan att rätten tillföll den person som nyttjade marken.

1828

  • Länsstyrelsen i Västerbotten meddelar att att de kan avfärda en skattelapp från sitt land om han eller hon förlorar sin renhjord.

1841

  • Lappbyarna i Jämtland och Härjedalen får kartor över sina marker efter en lantmäteriförrättning gällande gränsdragningen mellan nybyggare, lappbyar och kronan.

1873

  • Odlingsgränsen fastställs av Sveriges riksdag.

1877

  • I de fasta sameskolorna ska undervisningen från och med nu ske på majoritetsspråket som är svenska.

1889

  • Samtidigt som världsutställningen i Paris pågår visas levande samer upp på en annan utställning i närheten. Den första förevisningen av samer sker 1822 i London. Motsvarande utställningar med levande människor pågår ända fram till 1950.

1917

1918

1923

  • Vattenkraftutbyggnaden vid Stora Sjöfallet i Lule älv pågår. Den första regleringsdammen, Suorvadammen, står klar 1923. Samiska boplatser och renbetesmarker dränks under vattenmassorna. Stora Sjöfallets nationalpark stympas.

1928

  • Ny renbeteslag avskaffar lappbyarnas självständighet helt. Jakt- och fiskerätten ska delas med staten och ett fogdesystem med lapptillsyningsmän inrättas. Detta får stora konsekvenser och påverkar politiska processer än idag.

1961

  • Högsta domstolen konstaterar i samband med ett vattenmål att samebyarna har rätt att föra talan om ersättning för intrång i renskötseln.

1968

  • Höyeste rett i Norge erkänner de svenska samebyarnas rätt till ersättning i det så kallade Altevatn-målet och att samebyarna har fortsatt privaträtt till renbete, jakt och fiske i sina områden.

1971

  • Ny renbeteslag innebär att samebyarna omvandlas till en form av ekonomisk förening. Lagen vidmakthåller uppdelningen renskötande samer och icke-renskötande samer, med olika rättsstatus och olika möjligheter till att nyttja samebyns resurser.

1981

  • Högsta domstolen avgör Skattefjällsmålet. Samebyarna fick inte gehör för sin huvudtalan om bättre rätt till land och vatten men av domen framgår att ett nomadiserat folk kan förvärva äganderätt till land och vatten genom långvarigt bruk (urminnes hävd).

1986

  • En reaktorolycka i Tjernobyl orsakar radioaktivt nedfall över Sápmi. Första året kasseras 73 000 renar på grund av för höga cesiumhalter. Fisket, vattnet, bären, viltet och svampen förgiftas.

1992

  • Propositionen om den fria småviltsjakten bränns på samernas landsmöte i Luleå, diskrimineringsombudsman Frank Orton vädjar till riksdagsutskotten att inte "tvinga på samerna en lagstiftning som de anser strida mot samiska grundläggande rättigheter".
  • Riksdagen tar ingen notis om motståndet från samer, naturorganisationer med flera, utan den 15 december antas propositionen om den fria småviltsjakten på samernas marker.
  • Samma dag som de fattar beslut om den fria småviltsjakten beslutar Riksdagen att inrätta ett samiskt organ, Sametinget. De är dock tydliga med att det inte är ett organ för självstyre.

1993

  • Den 13 maj hålls det första sametingsvalet. Tretton partier kandiderar och 5 309 personer har registrerat sig till sameröstlängden för att få rösta.
  • Det svenska Sametinget invigs i Kiruna med kungaparet närvarande. Sametingets första beslut är en misstroendeförklaring mot sameminister Per Unckel och regeringens sätt att handlägga jakt- och fiskefrågorna.

1996

  • Samebyarna i Härjedalen och Idre sameby förlorar Sedvanerättsmålet. Tingsrätten i Sveg slår i sin dom fast att det inte finns någon "av avtal beroende rätt till bete med ren som belastar de i målen aktuella fastigheterna".

1997

  • 104 markägare i Nordmalingstrakten stämmer de tre samebyarna Ran, Vapsten och Umbyn och hävdar att samebyarna inte har rätt till vinterbete i området. Nordmalingsmålet kommer att få stor betydelse. Det avgörs 2011.

2002

  • Permanent Forum för Ursprungsfolk etableras – som ett rådgivande organ under FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) som arbetar med frågor som rör ursprungsfolk.

2007

  • Den 13 september antas Urfolksdeklarationen av FN:s generalförsamling med 143 ja-röster mot 4 nej-röster (USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien). Urfolksdeklarationen anger en miniminivå för hur urfolksfrågorna bör behandlas i de olika länderna.

2009

2010

  • En ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk (SFS 2009:724) införs. Minoritetsreformen ger större möjligheter för de nationella minoriteterna att bevara och utveckla sina språk och kulturer.

Delar av den härd som grävdes fram. Foto Jämtlands läns museum

Inger Zachrisson är docent i arkeologi misstänkte att gravarna i Vivallen var samiska och att det kanske även fanns en boplats i närheten, vilket visade sig var helt korrekt. Foto: Gun- Britt Aagård

Kåtatomten från utgrävningen 1984. Foto Jan Sundström, Jämtlands läns museum

2017-10-30

Vivallen - upptäckten av en samisk boplats

På Vivallen nära Funäsdalen i Härjedalen låg en samisk boplats med gravar, från vikingatid (750-1050 e.Kr.) och senare. Den har kommit att spela en nyckelroll för sydsamisk identitet. Samer fanns då från Atlanten i väst till Vita havet i öst. De var bosatta längre söderut än idag i Skandinavien.

Platsen ligger i skogen under fjället Skarvarna. Här fanns en fäbod sedan 1600-talet. Fäbodar lades ofta på platser där renarna gödslat marken under hundratals år. Vid 1900-talets början fanns här ett litet hemman. Hösten 1909 skulle ägaren till det gräva en jordkällare. Då träffade han på skelettrester och bronsspännen. Han meddelade handlaren Erik Fundin i Funäsdalen, som sände fynden till Historiska museet i Stockholm.

Men först 1913 kom arkeologen Gustaf Hallström och grävde ut platsen. Två rader med 20 tättliggande gravar från 1000-1100-talen kom fram. Hallström skriver om typiskt samiska pilspetsar och näversvepningar på samiskt vis, men han tolkade Vi- i namnet som ’helig plats’ av nordiskt slag – istället för ’vide’, som det betyder.

Tiden gick. Jag arbetade med samiska offerplatser från vikingatid-tidig medeltid i norra Sverige. Man trodde då att samerna aldrig funnits söder om norra Jämtland i äldre tid. Av en slump råkade jag se på fynden från Vivallen i magasinet i Historiska museet, där jag arbetade. Jag blev alldeles stum: det här var ju precis samma slags föremål som i offerplatsfynden. Gravarna på Vivallen måste helt enkelt vara samiska!

Jag mötte en norsk kollega, som anade att samer funnits på vikingatiden i sydöstra Norge. 1984 började vi söka efter den boplats som jag var säker på måste finnas nära gravarna på Vivallen. Vi karterade området och tog upp jordprover var tionde meter, för att se hur hög fosfathalt de hade. På två ställen i skogen cirka 50 meter från gravarna var värdena skyhöga. Där fanns kol, som vi kunde ta prover av för kol 14-dateringar.

Det ena provet var från 800-talet e.Kr., och blev en torvkåta med en eldstad av flata stenar, en typiskt samisk aernie. I den låg stora obrända, märgkluvna renben, kanske offer till gudinnan Saaraahka, som bodde i härden. Kvinnor utförde sådana offer i och vid kåtan. Det rör sig troligen om tamren.

En annan härd av samma slag upptäckte vi också, likaså med stora obrända renben; den är från1200-talet. Kol 14-dateringar på benen stämde överens med kolproven.

Den andra platsen var från 1000-talet, ett lager skörbränd sten, spruckna efter kraftig upphettning. Med hjälp av heta stenar kunde mat kokas i en skinnlägel eller ett träkärl. Där fanns också ben av ren och get samt ett stycke smidesslagg. Man kan ha smitt järn här och hållit tamren och getter. Med hjälp av georadar (markradar) fann vi en grav till, nära de andra och samtida med dem. I den hade en ung kvinna begravts.

Här har bott välbärgade samer med goda kontakter med nordiskt samhälle och österut. De många importerade föremålen talar för att man producerat ett överskott, troligen dyrbara pälsverk. Samerna var sedan gammalt specialister på att fånga pälsdjur och bereda skinn, med egna metoder och redskap. Högklassiga pälsverk var den tidens hårdvaluta, en förutsättning för nordiska stormäns och kungars makt och rikedom. Samer fick ekonomisk betydelse och makt. Handel, giftermål, utbyte av specialister förenade folken. Men samerna hade sina egna språk och sin egen religion.

I den rikaste graven på Vivallen låg skelettet av en man, den äldste av dem här, omkring 50 år. Han har burit plagg av ylle och linne, märkligt nog en bandkantad tunika och ett halsband med glaspärlor – sådant som nordiska kvinnor i Birka i Mälaren bar under 800-900-talen. Till det ett typiskt mansbälte med bronsbeslag. Var det en nåjd, en schaman?

En annan man har fått med sig tolv pilar med spetsar av järn av en östlig typ i ett pilfodral. Skaften var av björk, hade styrfjädrar och var lindade med näver. Åtta norska silvermynt från 1066-1093 e.Kr. låg i två börsar av skinn tillsammans med eldstål, eldslagningsflintor och fnöske. En livrem var av getpäls, med delar av gjuten brons av östliga typer. Ett stort bryne och två bultlåsnycklar av järn kan ha hängt där. Ett hänge av bronsbleck, typiskt för samisk kultur, låg också i graven, liksom en kniv och olika redskapav järn.Den döde har varit klädd i den internationella mansdräkten av ylletyg av minst två olika kvaliteter. Pälsverk fanns också i graven.

Bland kvinnorna märks en flicka, 12-14 år. Hon har burit 22 dyrbara pärlor om halsen. En var av bärnsten, de andra av brons, tenn, bergkristall och glas. Två guldfolierade glaspärlor är från Orienten. Det är den enda kvinnograven med ett importerat bronsspänne – men fästat i skinn och inte i tyg. Kvinnorna på Vivallen har haft samiska dräkter av skinn och päls, med långbyxor.

De samiska barnen kan under vikingatid ha haft en bättre ställning än barnen i det nordiska samhället. Barnen på Vivallen har begravts som de vuxna. Tandslitaget visar att människorna på Vivallen främst levt av animalisk föda, kött och mjölkprodukter. De hade ingen karies.

Inger Zachrisson, docent i arkeologi

 

Relaterat

Litteratur:
Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. Red. I. Zachrisson. Monographs 4, Statens historiska museum. Stockholm 1997.

Vivallen-fynd är utställda på Historiska museet i Stockholm och på Fjällmuseet i Funäsdalen.

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?