Enligt nomineringen till Augustpriset väver Tio över ett samman bygd, politik och psykologi på ett bra sätt.
?Och så tror jag att ämnet, Kiruna-flytten, fångar. För det är så svårt att greppa. Hur kan man flytta en stad liksom? säger Ann-Helén Laestadius, författare med samiska och tornedalska rötter. Foto Johan Jeppsson

Enligt nomineringen till Augustpriset väver Tio över ett samman bygd, politik och psykologi på ett bra sätt.
?Och så tror jag att ämnet, Kiruna-flytten, fångar. För det är så svårt att greppa. Hur kan man flytta en stad liksom? säger Ann-Helén Laestadius, författare med samiska och tornedalska rötter. Foto Johan Jeppsson

2016-11-28

Laestadius vann Augustpriset för årets svenska barn- och ungdomsbok

Det var berättelserna i barndomen som fick Ann-Helén Laestadius att längta till orden och till skrivandet. I höst har författaren och journalisten, med såväl samiska som tornedalska rötter, vunnit Augustpriset för bästa ungdomsbok och ska nu även främja läsandet bland ungdomar via ett uppdrag i läsdelegationen.

Hon växte upp i en stark samisk berättartradition i Kiruna och Soppero på 1970 och 80-talen med en mamma som fick fantasin att blomma och lusten att skriva ner berättelser att utvecklas.
–Hon berättade alltid historier från sin uppväxt och mycket spökhistorier, berättar Ann-Helén Laestadius, som i sina kompisars ’Mina vänner’-böcker självklart svarade ’författare’ på frågan om vad hon skulle bli som stor.

Och hon skrev mycket som liten.
–Det var alla möjliga historier, berättelser och noveller. Jag skrev och gjorde ibland egna böcker som jag häftade ihop och sålde till släktingar och vänner.

Det dröjde dock till 2007 tills Ann-Helén Laestadius första ungdomsroman publicerades. Hon var 36 år och hade hela sitt vuxna liv jobbat som journalist. Boken handlar om Agnes från Stockholm som en dag får ett SMS på samiska och i smyg för sin mamma som har samiska rötter börjar lära sig samiska.

Ann-Helén Laestadius skrev den på två veckor för att hinna bli klar i tid till en romantävling på temat att vara Ung same i dag.
–Jag hade i säkert 10 års tid tänkt att jag skulle skriva en historia om tre generationer av samer och förlusten av ett språk. Så tanken fanns redan där, men eftersom det var en ungdomsbok fick jag skala av berättelsen.

Det blev en epoköverskridande bok, den allra första samiska ungdomsromanen. Sedan har det blivit tre böcker till om Agnes.

I Ann-Helén Laestadius allra senaste bok, Tio över ett, – som hon vann Augustpriset, Årets svenska barn- och ungdomsbok– tar dock hon avstamp i sin tornedalska sida.
–Min pappa pratar meänkieli. Så det kändes helt naturligt att boken skulle handla om tornedalingar. Precis som med samiskan finns där också en språkproblematik. I boken tar jag bland annat upp synen på meänkieli(språket som traditionellt talats i Tornedalen, reds anm).

Boken handlar om tonåringen Maja som bor i Kiruna och om konsekvenserna av den stora stadsflytten på grund av LKAB:s gruva. Maja är skräckslagen för att gruvingenjörerna inte har koll, utan att slukhålen ska störta staden ner i gruvschakten.
–I grund och botten ligger också en annan rädsla, tonårspanik och panikångest, där. Att växa upp och ställas inför förändringar som man inte känner sig redo inför.

Samer.se: Hur mycket känner du igen dig själv i berättelsen?
– Majas sorg över Kiruna är väldigt mycket min egen. Att hon går runt i Kiruna och tittar på Stadshuset som ska försvinna, och kyrkan som ska flyttas. Och hur hon är väldigt ledsen för det. Det är mina egna känslor. Och jag har väldigt bra minne. Jag kommer verkligen ihåg hur det var att växa upp som tonåring, hela den här dramatiska oron man kan känna inför vad det än må vara. Att det inte alltid är så enkelt att vara tonåring. 

Samer.se: Varför valde du ämnet?
–Det var väldigt självklart. Det är vemodigt och tråkigt det som händer i Kiruna, att stan förändras så mycket som den gör. Och man pratade så mycket om väg, hus och vart stan ska ligga men inget om hur folk mår och vad det kommer att göra med folk när det väl är färdigt. Vad händer med ens minnen när man inte längre kan se sitt hus och sina kvarter?

Det gemensamma för samtliga Ann-Helén Laestadius romaner är identitetsfrågorna och sättet hon väver samman den samiska och tornedalska historien och kulturen i ett nutida, politiskt sammanhang och även med allmängiltiga tonårsperspektiv.
–Jag hoppas att folk ska lära sig mer om samer, mer om Norrbotten, mer om tornedalingar. Mer om livet överhuvudtaget här uppe. Folk i södra Sverige vet alldeles för lite och behöver lära sig mer.

Hon säger helt naturligt ’här uppe’, syftandes på Norrbotten, när hon berättar. Även om intervjun görs på Skype och hon faktiskt befinner sig vid ett köksbord i Solna där hon bor sedan 1999 då hon flyttade ner för att plugga statskunskap och kriminologi. Genom åren har hon som journalist jobbat på flertalet av de största svenska dagstidningarna i Stockholm.

Det samiska finns alltid närvarande i hennes liv – med renkött, slöjden, samiska TV-program – och hennes 12-årige son läser nordsamiska i skolan.

Ann-Helén Laestadius kan prata lite samiska, men oftast vågar hon inte göra det.  Hennes mamma tillhör de generationer som tvingades till nomadskola, som inte tilläts prata samiska och när Ann-Helén Laestadius var liten pratade hennes föräldrar svenska med henne medan de använde samiska och meänkieli med sina syskon och släktingar.
– Nu försöker min son och jag prata samiska i vardagen.

Just tillgången till språket och behovet av litteratur på sitt eget modersmål vill hon lyfta upp i sitt nya uppdrag för den statliga läsdelegationen. Delegationen som har sitt första möte i december ska under tre år jobba med att ta fram förslag på hur man kan öka barns och ungdomars läsande.
–Det ska bli jättespännande att försöka förändra läsvanorna bland unga i Sverige. Jag är ute väldigt mycket och föreläser och ser hur orättvist det är. Vissa skolor satsar jättehårt på läsning, och har bibliotek med bibliotekarie på plats, och andra skolor gör inte det. Och man lägger faktiskt grunden för barnens framtid där. Deras möjligheter för att kunna läsa vidare, gå vidare till högre studier och yrkeslivet. Så det är jätteviktigt med läsning. 

–Och så tänker jag att jag har perspektivet från samiska och nationella minoriteter och behovet av litteratur på sitt eget språk. Det är viktigt att tänka på när det gäller barn från andra länder också. Det är ett sätt att komma igång och läsa om man har litteratur på sitt eget språk.

Ännu finns endast SMS från Soppero översatt till nord-, syd- och lulesamiska. Det behövs mer resurser för översättningar, i form av pengar och personer som kan översätta, konstaterar hon. Samtidigt hyser hon hopp för framtiden för de samiska språken och kulturen. Mycket har hänt det senaste decenniet då den samiska moderna kulturen blommat ut på många sätt, så väl inom musik som teater, litteratur, bildkonst och film.
–Jag tror det beror på att generationen som växer upp nu är den första generationen utan skam, i alla fall om jag jämför med mig och min familj. Det ser jag på min son, han är inte alls belastad av historien med nomadskolan och att jag inte har något språk. För honom är det ingen svår och tung sak.

– Det är väldigt viktigt att vi samer känner till vår historia, att det är vi som berättar vår historia, och äger vår egen historia. Det är därför jag skriver mina böcker, för att berätta om vad som hänt. Sedan jag tror att det är viktigt att gå vidare också och det tror jag den yngre generationen kan göra. 

Camilla Andersson

Relaterat

Namn: Ann-Helén Laestadius

Ålder: 45 (fyller i december) 

Familj: En 12-årig son och en man som är urstockholmare.

Gör: Författare, journalist och föreläsare. Jag föreläser väldigt mycket, både om mina böcker och om samisk identitet och förklarar vad som hänt med språket i vår familj.

Läser: Mycket relationshistorier, tycker till exempel mycket om Joyce Carol Oates. Och så läser jag gärna kriminalhistoirer av författare som Tove Alsterdal och Åsa Larsson förstås. En av mina vaoritdeckarförfattare är Deon Meyer som skriver historier som utspelar sig i Sydafrika.

Intressen: Det är mycket fotboll i vår familj. Min son spelar i AIK och min man är tränare. Så vi hänger mycket på fotbollsplaner och cuper. Sedan att läsa och förstås att åka hem till Soppero.

Favoritplats: Kiruna och Soppero. Men också New York. De verkliga kontrasterna! Jag har varit tre gånger i New York och tycker otroligt mycket om staden. Jag gillar att shoppa och bara gå omkring i stan, och höra folk. Det är så häftigt med alla människor och all puls som finns där. 

Nomineringen till Augustpriset för Tio över ett, Ann-Helén Laestadius, Rabén & Sjögren
”I Kiruna ställer Maja klockan på tio över ett varje natt, lagom till de nattliga gruvsprängningarna. Hon måste kunna rädda familjen om det värsta skulle hända och allting rasar. Ann-Helén Laestadius ungdomsroman är en berättelse om att gå runt med en konstant rädsla för att tillvaron ska rämna. Det handlar om sorgen inför en bygd i förändring, om samhällsengagemang och kommunalpolitik, men också om nära vänskap och kärlek. Med driv i språket flätar Laestadius samman plats, politik och psykologi.”

 

Ann-Helén Laestadius om:

…vem hon skriver för.  
–Jag skriver för både svenskar och samer. Det är många som hör av sig och man läser in olika saker i böckerna beroende på vem man är. Unga samer ser saker de känner igen sig i, att inte ha språket eller att man kan känna sig utanför. Renskötare har hört av sig och sagt att ’oj, jag hade ingen aning om att ni som inte har språket kan känna er utanför på det här sättet’. Det blir en viss förståelse mellan olika samer. Och sedan skriver jag förstås för att sprida information om samer, Norrbotten och tornedalingar.

…sitt intresse för kriminologi.
–Som barn läste jag mycket Agatha Christie, Kitty och Vi fem. När jag började som journalist ville jag skriva kriminologi eller medicin. Och för åtta år sedan började jag på en roman, en kriminalhistoria som är till hälften klar men som jag inte riktigt kan slutföra än. Den har lite känsligt tema. Sedan har jag börjat på en ny krimhistoria, kanske kan jag sammanföra dem.

… svenskarnas kunskap om samisk historia och kultur.
–Det står i läroplanen att man ska undervisa i skolan om samer. Men där finns fortfarande väldigt mycket kvar att göra.

… om meänkieli (tornedalsfinska). – Det förstår jag tyvärr inte riktigt lika bra som samiska men jag förstår en del. De rötterna är också jätteviktiga för mig. Att åka hem till Soppero, sätta sig i bilen och så är det Finn-Mix på radio. Det är väldigt hemma.

… om samiskaöversättningar.
–Jag kommer aldrig att kunna skriva en roman på samiska. Och jag hoppas verkligen att vi som inte kan skriva på samiska, kan bli översatta i högre grad än nu. Jag vet att Svenska Författarförbundet och samiska författarföreningen Bago diskuterar hur man ska lösa det.  diskuterar hur man ska lösa det.

…att samiska författare nominerats två år i rad till Augustpriset, förra året Stina Stoor och nu Ann-Helén Laestadius. 
–Jätteroligt och bra! Tornedalingarna har länge haft många olika kända författare och nu blir vi allt fler samiska författare som kommer ut med böcker.

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?