Foto: Claes Gabrielson ur Uppsala universitetsbiblioteks arkiv

Foto: Claes Gabrielson ur Uppsala universitetsbiblioteks arkiv

Maja Hagerman. Foto: Pia Sjögren

2015-01-20

I rasbiologins fotspår

Nu kommer tv-filmen om hur svenska forskare skallmätte och tog blodprover i jakten på den samiska rasen. Inget inom rasbiologin visade sig hålla vetenskapligt. Och det handlade egentligen inte om samerna. Det handlade om svenskarna, som rasbiologen Herman Lundborg ansåg var ett folk som behövde räddas.

Konstigt nog har det som hände på 20- och 30-talen inte varit tabu för svenskar, men för samer i flera generationer. För de han sökte upp var det faktiskt omöjligt att genomskåda Lundborg, säger historikern och filmaren Maja Hagerman:
  - Många skäms för att de inte slog bakut och tänker ”Hur kunde vi vara så dumma?”

Men det gick inte att förstå vad rasbiologerna hade för sig i nordligaste Sverige med mindre än att man läste vetenskapliga tidskrifter. Herman Lundborg, som bodde i Uppsala med fru och barn och var chef för rasbiologiska institutet, var också en älskvärd man.
- Många kände sig sedda av honom. Han var en god lyssnare och verkar ha haft starka band till många i Norrbotten, särskilt kvinnor, säger Maja Hagerman som har läst många av de tusentals brev till Lundborg samt till och från rasbiologiska institutet som finns i arkiven.

Filmen ”Hur gör man för att rädda ett folk?” av Maja Hagerman och Claes Gabrielsson visas i Sveriges television 22 januari 2015 och kretsar kring Herman Lundborgs tankar och gärning i rasbiologins tjänst – och om hans kärlek till det nordligaste av Sverige i allmänhet och Maria Isaksson från Övre Soppero i synnerhet.

Maria var ”finska med samiska drag” hade Lundborg slagit fast. Hennes modersmål var meänkieli och hon är med i ett av hans fotoalbum med ”lapplandblandad befolkning”. Maria flyttade så småningom in på institutet i Uppsala, städade där och födde Herman Lundborgs son. Först efter fru Lundborgs död kunde pojken, då sju år, leva med sin mamma och pappa. Maria fick inga fler barn, och sonen Allan inga.
  - Jag blev så nyfiken på Maria. Historikern Gunnar Broberg skrev redan på 1990-talet att hon fanns i Lundborgs liv, men ingenstans i breven nämns hon. Tänk att bo och arbeta på ett ställe med och för en man med de teorierna.

Sigrid Sagka Stångberg i Tärnaby minns så väl alla blodprover hon och de andra barnen på sameskolan i Tärnaby tvingades ta:
  - Jag minns att de stack och att jag inte visste varför. Vi tyckte det var hemskt med sprutorna. Jag trodde att jag kanske var sjuk eller bar på någon smitta.

Den fara Lundborg såg var att samerna bytte kläder, talade svenska och bodde i hus. Då skulle de bli osynliga och på sikt försämra det han såg som den nordiska rasen och det svenska folket. Men paradoxalt nog så verkar läkaren och professorn Herman Lundborg själv trivas bättre i Sápmi än hemma i Uppsala. Han reste norrut så ofta han kunde. Han levde för de resorna, är uppfattningen Maja Hagerman har fått:
  - Han vill alltid upp. Han gillar umbärandena, äventyret, alltid på väg till byar längst bort på vägen. Han har en inre rastlöshet. Och, tror jag, en beundran inför tåligheten och tålmodigheten hos människorna där.

Detta till trots fortsatte Lundborg in i det sista att tro på sina idéer om samerna och finnarna som lägre stående raser. Svenskarna var herreras, högre stående och därför var det helt riktigt att kolonisera både land och människor, samer, tornedalingar och finnar. Han samarbetade också med de rasforskare i Tyskland som gav förment vetenskapligt stöd till nazisternas rasideologi.

Maja Hagerman hoppas att filmen ska hjälpa till att lyfta på locket så att de samer som pratar om det som har varit inte skambeläggs. I filmen letar ett par familjer bland bilder och minnen. Fortsätter tigandet blir glömskan bara större, menar Hagerman:
  - Vi behöver veta om det här. Det är väl konstigt att det inte är en självklar del i den svenska självmedvetenheten!

Att Sverige någonsin varit ett homogent land är ju inte sant, säger filmaren frenetiskt. Man förstår att Sverige och svenskarna har mer att lära av den här historien än samer och andra.
  - Att kalla Sverige världens mest homogena lilla land, vilket självuppblåst bild, ett osynliggörande av hur det är. Det här landet hänger ihop. Man ska veta när man slår på lysknappen i Hallsberg att strömmen kommer från vattenkraftstationen Harsprånget – och att där har någon annan fått lämna markerna för att vi ska få ström.

Sigrid Sagka Stångberg som själv i många år var rektor på sameskolan i Dearna och också sametingspolitiker tycker att rester av de rasbiologiska idéerna lever kvar idag, inte minst med tanke på gruvetableringar i Sápmi:
  - Det är inte medvetet, men det har följt med att man tänker att vi inte är lika mycket värda. Sådant följer med i folks medvetanden i generationer, särskilt som det inte heller har stått något vettigt om samer i skolböckerna. De kolonialistiska tankarna fortsätter: ”Vi är större. De ska lära sig”. 

PIA SJÖGREN

Samer.se

Samer.se är en webbplats för dig som vill veta mer om samerna och sápmi.

Om oss    |    Översikt    |    Kontakt    |    Lättläst

In English

Selected information in English - Manually translated pages.

På samer.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?